...

51. Tills dom kräks

 

Ljuden från städerskans vagn och fotsteg ekade mellan korridorens väggar, liksom ljuden från klassrummens dörrar som öppnades och stängdes, då hon rörde sig mellan rummen. Danne hade gömt sig i trappan. Inte på grund av städerskan. Hon verkade inte bry sig ett dugg om vad han hade för sig. Men han ville inte att nån från klassen skulle råka få syn på honom. Om nu nån av dom var kvar i skolan.

       Suzanne dröjde. Hon hade fortfarande inte kommit ut ur klassrummet, trots att den niondeklass hon just undervisat lämnat skolan för säkert tio-femton minuter sedan.

       Vad sysslade hon med därinne?

       Rättade hon skrivningar? Nu?

       Varför gick hon inte till lärarrummet för att dricka kaffe och skvallra om hur korkad nån av dagens elever varit, eller vad det nu var lärarna hade för sig när dom umgicks bakom stängda dörrar?

       Varför kom hon inte bara ut, så att han kunde säga det han ville säg –

       Dörren öppnades och Suzanne klev ut i korridoren. Hon fumlade lite med låset; hon hade ju sin stora läderväska i ena handen och en tjock bunt stenciler i den andra. Hennes klackar klapprade högt mot golvet och ljudet studsade runt i korridoren, då hon närmade sig. Danne for upp från det trappsteg han suttit på.

       ”Suzanne!”

       “Danne, är du fortfarande kvar här?”

       “Jag – jag ville bara säga att – att jag tar med mig nåt till festen, i alla fall!”

       Suzanne rynkade på pannan.

       “Danne, jag har redan pratat med din mamma om den här saken och vi kom överens om att det var okej att du inte tog med dig nåt. Du behöver inte bry dig om vad Isak sa.”

        Så morsan hade ringt in ändå? Och det var aldrig nån belöning för att han fått C på matteprovet, lärarna tyckte egentligen bara synd om honom?

        “Men jag vill!” envisades Danne. “Jag fixar nånting. Jag lovar.”

        “Danne, det är okej. Du behöver inte ta med nåt.”

        Suzanne stoppade ner bunten med stenciler i väskan och synade sin klocka. Hon ansåg visst att det var slutpratat nu. Men i Dannes öron ringde fortfarande orden från i morse:

        ”Hur fan kan man inte ha råd med det?”

        Isaks vassa grå ögon som höll honom fast i ett järngrepp och kvävde livet ur honom.

        ”Hur fan kan man inte ha råd med det?”

        Och så Ekmans svar:

       ”Det kanske bara är så. Det är en liten slant för oss, men inte för nån som han?”

       Den som ville, kunde säkert säga att det var schysst sagt av Ekman, men Danne visste att han aldrig skulle kunna ta över Isaks plats om Ekman hade den bilden av honom, att de där orden skulle hålla honom på miltals avstånd från Ekman. Det var därför han inte kunde släppa den här fajten.

       ”Ta och kila hem nu, Danne”, sa Suzanne och fortsatte sin vandring genom korridoren. ”Och strunta i Isaks dumheter. Du har lika mycket rätt som alla andra att gå på festen och roa dig. Hej!”

       “Men...!” började Danne, fastän han förstod att Suzanne inte skulle lyssna. “Okej, då”, mumlade han till hennes ryggtavla, men han hade redan bestämt sig.

        ”Det är en liten slant för oss, men inte för nån som han?”

        Fel, Ekman. Där har du fel om mig!

        Han tänkte inte komma tomhänt till festen. Han skulle visa dom allihop att han kunde. Att han inte var en sån där, som inte hade råd. Ekman skulle få se. Och Dessie skulle få se. Och den där snorkiga kamratstödjaren Anna Sörberg skulle få se. Och Suzanne också! Och Isak skulle också få se! Eller ja... Isak skulle ju inte ens vara där, men han skulle fan få höra om det efteråt! Så kunde han ta sina ord och stoppa upp dom nånstans.

        Jag kommer va där med dina polare, Isak, och jag kommer fan bjuda dom allihop på godis och chips tills dom kräks. Medan du sitter hemma. Ensam. Din jävla sopa!