...

51. Tills dom kräks

Ljuden från städerskans vagn och fotsteg ekade mellan korridorens väggar, liksom ljuden från klassrummens dörrar som öppnades och stängdes, då hon rörde sig mellan rummen. Danne hade gömt sig i trappan. Inte på grund av städerskan. Hon verkade inte bry sig ett dugg om vad han hade för sig. Men han ville inte att någon från klassen skulle råka få syn på honom. Om någon från klassen nu var kvar i skolan.

 

 

Suzanne dröjde. Hon hade fortfarande inte kommit ut ur klassrummet, trots att den niondeklass hon just undervisat lämnat skolan för säkert tio-femton minuter sedan.

         Vad sysslade hon med därinne?

         Rättade hon skrivningar? Nu?

         Varför gick hon inte till lärarrummet för att dricka kaffe och skvallra om hur korkad nån av dagens elever varit, eller vad det nu var lärarna hade för sig när dom umgicks bakom stängda dörrar?

         Varför kom hon inte bara ut, så att han kunde säga det han ville säg –

         Dörren öppnades och Suzanne klev ut i korridoren. Hon fumlade lite med låset; hon hade ju sin stora läderväska i ena handen och en tjock bunt stenciler i den andra. Hennes klackar klapprade högt mot golvet och ljudet studsade runt i korridoren, då hon närmade sig. Danne for upp från det trappsteg han suttit på.

         ”Suzanne!”

         “Danne, är du fortfarande kvar här?”

         “Jag – jag ville bara säga att – att jag tar med mig nåt till festen, i alla fall.”

         Suzanne rynkade på pannan.

         “Danne, jag har redan pratat med din mamma om den här saken och vi kom överens om att det var okej att du inte tog med dig nåt. Du behöver inte bry dig om vad Isak sa.”

         Så morsan hade ringt in ändå? Och det var aldrig nån belöning för att han fått C på matteprovet, lärarna tyckte egentligen bara synd om honom?

         “Men jag vill!” envisades Danne. “Jag fixar nånting. Jag lovar.”

         “Danne, det är helt okej. Du behöver inte ta med nåt. Okej?”

         “Men...!” började Danne, men han förstod att Suzanne inte skulle lyssna. Jävla skitkärring! Varför var hon tvungen att förnedra honom på det här sättet?

         “Okej, då”, mumlade han.

         Men han hade redan bestämt sig. Han skulle inte komma tomhänt till festen. Han skulle visa dom allihop att också han kunde. Suzanne och Ekman och Dessie och alla dom andra. Dom skulle få se. Och Isak skulle få se. Eller ja... Isak skulle ju inte ens vara där, men han skulle fan få höra om det efteråt. Så kunde han få ta sina ord och stoppa upp dom nånstans.

         Jag kommer va där med dina polare, Isak, och jag kommer fan bjuda dom allihop på godis och chips tills dom kräks. Och du kommer sitta hemma. Ensam. Din jävla sopa!