...

50. Jag vägrar festa med white trash

Efter klassrådet dröjde sig större delen av klass 8C kvar i korridoren utanför. Alla ville snacka om det som just hänt: om hur Isak gått loss på Danne, och i viss mån även på Johannes och Marika, för att dom tre slapp bidra med mat och snacks till klassfesten. Och hur Suzanne på grund av det – trots att hon först varit så mån om att alla skulle få vara med – mer eller mindre portat Isak från festen.

        ”Så då sa hon: du får stanna hemma imorrn, Isak, för du är en mobbare – du mobbar dina klasskamrater”, berättade Vera för några tjejer från parallellklassen.

       ”Nä, är det sant?”

       “Ja!” fyllde Dessie i. ”Och jag menar: herregud! Jag vill inte heller att dom där särbarnen ska va där och sno av oss andra, men man behöver väl inte skämma ut sig totalt, heller?”

       ”Nä, eller hur?”

       “Fan, att inte Isak ska va med imorrn!” klagade Ellinor till Kajsa, en bit därifrån. Dom hade tydligen blivit vänner igen efter gårdagens fight.

       ”Gumman, jag vet!” tröstade Kajsa och kramade om Ellinor. ”Men jag låter dig få dansa en stund med Adam imorrn, det vet du att jag gör för din skull!”

       ”Jag hatar konflikt! Det är det värsta jag vet!” sa Anna Sörberg till Lisa, Zahraa och Tanya. ”Det är ju därför jag är med i Kamratstödjarna – för att kunna STOPPA sånt här!”

       ”Ja, men visst!” instämde Tanya.

       Lisa och Zahraa nickade.

       ”Men jag tycker det är så SJUKT orättvist att VISSA slipper betala för sin del av festen och ÄNDÅ tycker att dom har RÄTT att få komma och VA MED!” fortsatte Kamratstödjaren Anna Sörberg. ”Asså, INTE för att jag gillar Isak på NÅT SÄTT – men han hade ju ändå tänkt BETALA för sig och då får han plötsligt inte GÅ?! Hur DUMT är inte DET?”

       ”Vadå, vill inte du heller att vi ska få komma på festen?” frågade Marika dystert. Tydligen hade hon stått bredvid och lyssnat på deras samtal.

       Anna Sörberg såg snabbt på Marika.

       ”Eh... vad säger ni? Ska vi kanske gå igenom studieuppgifterna till biologin, innan rasten är slut?” frågade hon Lisa, Zahraa och Tanya. Hon vände Marika ryggen och började gå mot sitt skåp. Lisa, Zahraa och Tanya såg förvirrat på varandra och följde sedan osäkert i Anna Sörbergs spår.

      ”Jag tycker du ska få komma”, viskade Zahraa snabbt till Marika innan hon försvann.

      ”Anna Sörberg. Klassens representant i Kamratstödjarna”, sa Peter till Ekman, med en nick åt Annas rygg. Han skrattade och skakade på huvudet. ”Asså, jag försöker verkligen inte va nån viktigpetter, men...”

      “... men du hade så jävla rätt”, flinade Ekman och stötte till hans arm.

      “Helt sanslöst, asså! Den här klassen är ju som en hajtank!”

      ”Och så får du skit när du säger det – fastän alla vet att det är sant”, sa Ekman.

      Peter ryckte på axlarna.

      ”Vad gör man?”

      ”Jag tycker det är synd att du inte kommer imorrn”, sa Ekman. ”Jag tror faktiskt det skulle va mycket roligare om du va med. Skulle JAG tycka, i alla fall.”

      Peter såg lite förvånad ut, men så log han.

      ”Vad gullig du är”, sa han.

      ”Jag menar: vi skulle kunna sitta där, käka popcorn och kolla på när dom andra har ihjäl varann – kanske hälla nåt i bålen? Du vet: såna grejer”, sa Ekman.

      ”Vi får göra det nån gång”, sa Peter allvarligt. Han började gå. “Jag drar en sväng. Ses på biologin sen!”

      “Gör vi!” svarade Ekman. Han blev ståendes där en stund, ensam och tyst, försjunken i sina tankar. Men så återvände han till verkligheten. Hans boys stod ju strax intill och försökte tala Isak till rätta:

      ”Men varför kunde du bara inte ha bitit ihop? Då hade det ju aldrig behövt bli så här?” sa Pablo.

      ”Varför höll NI bara käften?” kontrade Isak med.

      ”För att: vi vill ju gå på festen”, sa Anders.

      ”Och låta dom där tre mupparna festa upp era pengar?”

      Pablo och Anders såg på varandra och suckade, för dom visste inte vad dom skulle svara.

      ”Igår, när vi snackade om det här, så var ni på min sida – och ni tyckte det var precis lika orättvist som jag att dom slipper undan helt gratis”, sa Isak anklagande. ”Men idag, då sitter ni bara tysta och säger inget för att Suzanne inte ska bli sur på er och porta er också. Så jävla mesigt av er!”

      ”Tycker du inte själv att du överreagerar?” undrade Ekman, som nu anslutit sig till deras samtal.

      Isak ryckte på axlarna och stirrade surt på Danne, som stod ett tiotal meter bort och försökte verka oberörd av det som hänt.

      ”Jag fattar bara inte vad problemet är”, sa han. ”Visst, han är både fattig och sär – men seriöst? Det är ju inte mycket pengar vi pratar om, ens? Hur fan kan man inte ha råd med det?”

      ”Det kanske bara är så”, sa Ekman. ”Det är en liten slant för oss, men inte för nån som han?”

      Isak fnös föraktfullt. Hans ögon brände fortfarande på Danne.

      ”Jag tänker i alla fall inte gå”, sa han. ”Jag är inte välkommen längre och jag VÄGRAR festa med white trash som bara snyltar på andra. Punkt.”

      ”Aja, hoppas du blir nöjd med ditt val”, mumlade Ekman och började gå mot sitt skåp.

      ”Det är jag”, sa Isak.