...

50. Jag är inte välkommen längre

 

 

Klassen dröjde sig kvar i korridoren utanför klassrummet. Alla diskuterade upphetsat och nyfiket vad som just utspelat sig på klassrådet. Hur Isak fått ett hysteriskt psykbryt mot Danne, och i viss mån även mot Johannes och Marika. Och hur Suzanne beslutat sig för att porta honom från klassfesten.

         “Men herregud, jag vill inte heller att dom där särbarnen ska va där och snylta på oss andra, men jag skulle ju aldrig totalt balla ur så där inför hela klassen!” sa Dessie till Vera.

         “Fan att inte Isak ska va där!” klagade Ellinor till Kajsa, som tydligen hade blivit vänner igen efter gårdagens fight.

         “Nu tror inte jag att jag heller vill komma”, sa Marika dystert, men ingen tycktes höra på henne.

         ”Jag hatar konflikt! Det är det värsta jag vet!” sa Anna Sörberg till Lisa, Zahraa och Tanya. ”Det är därför jag är Kamratstödjare. För att kunna STOPPA sånt här! Men jag tycker det är SJUKT orättvist att vissa slipper bidra till klassfesten och att nån som faktiskt hade tänkt betala plötsligt inte får gå på festen längre. Det tycker jag av princip! Även om jag inte tycker om Isak.”

          “Jag försöker verkligen inte va nån viktigpetter”, sa Peter till Ekman. “Men...”

         “Men du hade så jävla rätt”, sa Ekman.

         “Helt sanslöst, asså! Den här klassen är ju som en hajtank”, sa Peter, skakade på huvudet och började gå. “Jag drar. Vi ses på biologin sen.”

         “Gör vi!” sa Ekman och närmade sig Pablo och Anders som stod en bit ifrån och försökte tala Isak till rätta.

         “Men det känns bara trist att du inte ska med”, sa Pablo.

         “Ja, men det är ju Dannes fel”, sa Isak.

         “Men... om du pratar med Suzanne, så kanske...” började Anders, men avbröt sig då han inte riktigt visste vad han skulle säga.

        “Det är försent”, sa Isak. “Jag är inte välkommen längre och jag vill ändå inte komma om dom ska va där. Jag gör det bara inte!”

         “Tycker du inte själv att du överreagerar?” undrade Ekman.

         Isak ryckte på axlarna och stirrade surt på Danne, som stod ett tiotal meter bort och mötte hans blick.

         “Jag fattar bara inte vad problemet är”, sa han. “Det är ju inte ens mycket pengar. Hur kan dom där mupparna inte ha råd med det? Hans morsa jobbar ju för fan i en godiskiosk och fnaskar runt på stan om kvällarna. Klart som fan att dom borde ha råd.”