...

49. Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!

Det sista planeringsmötet inför klassfesten ägde rum på torsdagens morgonsamling. Det var nu klassen hade chansen att spika det sista inför morgondagen, så att dom åtminstone skulle ha ett dygn på sig att styra upp eventuella förändringar och sista-minuten beslut.

       Anna Sörberg inledde mötet med att resa sig upp från sin stol.

       ”Jag tänkte bara säga att vi på Kamratstödjarna är SUPER-POSITIVA till den här klassfesten och att vi önskar er alla lycka till!”

       Hon såg sig förväntansfullt omkring i klassrummet som om hon hoppades på att få en applåd. När ingen reagerade satte hon sig ner igen. Hon såg sur ut.

       ”Varför behövde hon resa sig upp för att säga det?” viskade Pablo till Anders.

       ”Men du ska väl också komma på festen, Anna?” frågade Suzanne.

       ”Jo, det tänkte jag”, mumlade Anna Sörberg. ”Men jag ville bara framföra en hälsning från oss på Kamratstödjarna först...”

       Suzanne stirrade på Anna Sörberg en lång stund. Sedan sa hon:

       ”Jaa, känner ni att ni har koll på läget inför imorrn? Allt är ju klart med lokalen och dekorationerna har ni ju redan fixat. Vakter har vi och inköpslistorna är färdiga. Så om det inte är några andra frågetecken, så tänker jag väl att ni alla helt enkelt får gå dit och ha en trevlig kväll tillsammans.”

       ”Om man inte vill gå på klassfesten, då?”

       Givetvis var det Peter som skulle protestera.

       “Man kan ju ha annat för sig”, la han till och fyllde i figuren, han höll på att rita i sitt block, med svart tusch.

       ”Meningen är att alla ska vara med och få ha trevligt tillsammans”, sa Suzanne. ”Det här handlar ju om att stärka gemenskapen i klassen och knyta band så att ni funkar bättre som grupp.”

       ”Lycka till med det!” mumlade Peter och bytte penna, från svart till rött.

       ”Ursäkta?” sa Suzanne oförstående.

       Peter la ifrån sig pennan och såg på henne med ett snett leende.

       ”Tror du på allvar att det kommer bli starkare gemenskap i klassen bara för att vi spelar lite musik och bjuder varandra på chips?” svarade han. ”Den här klassen är hur grupperad som helst. Och alla grupper hatar varann. Jag tror inte att nåt fredagsmys kan ändra på det.”

       Anders kunde nästan känna den dåliga stämningen lägga sig som ett negativt energifält över klassrummet. Suckar, stön och flämtningar hördes, blandat med kommentarer så som:

      ”Mä! Hallå?”

      ”Vadå, grupperad?”

      ”Du ska alltid va så negativ jämt!”

      Peter var verkligen märklig. Även om Anders nu kunde hålla med om att sammanhållningen i klassen inte var så bra och att det fanns vissa speciella som han ALDRIG skulle vilja bli sedd tillsammans med, så var ju det där som Peter sa, sånt som man bara inte säger!

      Men Ekman tyckte visst att det var roligt, för han skrattade till.

      ”Jävla king, han är!” sa han. Klasskamraternas irritation mot Peter byttes mot förvirring. Vadå, tyckte Ekman att det var BRA sagt??

      ”Det är väl inget att skratta åt, Adam?” sa Suzanne.

      ”Men han säger ju som det är!” flinade Ekman. Men Suzanne skakade på huvudet.

      ”Med den attityden så lär det väl knappast bli bättre gemenskap i klassen”, sa hon. ”Då kanske det är lika bra att du inte kommer på festen, Peter.”

      Peter ryckte på axlarna som om det kvittade och riktade återigen uppmärksamheten ner mot sin teckning.

      ”Såå, är det nån som har några övriga frågor?” undrade Suzanne, med en blick på sin klocka.

      “Varför slipper Danne ta med sig godis och dricka till festen?” ville Isak veta. “Det är ju inte rättvist mot oss andra.”

      “Vem har sagt det?”

      “Han sa det. Att han och dom andra cp-barnen slipper ta med sig godis till festen.”

      Suzanne blev genast rasande.

      “Vi har ingen som är cp-skadad i den här klassen och att använda det uttrycket på det där nedlåtande sättet, som nåt slags skällsord, är helt oacceptabelt!”

      “Jaja, whatever!” sa Isak. “Men Danne sa att han och Marika och Johannes slipper köpa med sig dricka och godis till festen och det är inte rättvist. Varför ska vi andra bjuda dom på snacks och dom slippa, bara för att dom får specialhjälp i matten och engelskan?”

       Danne såg ner i bänken. Det brände i kinderna och över halsen och han förstod att han måste vara illröd i hela ansiktet. Han ville inte ens titta åt Marikas och Johannes håll, ville inte veta hur dom reagerade. Han förstod inte längre varför det varit så roligt att reta Isak häromdagen, för nu var det verkligen inte roligt.

       ”Vadå, slipper dom?” hördes Fredriks röst.

       ”Va?” sa nån av tjejerna. Danne kunde inte avgöra vem, men troligtvis var det Ellinor eller Kamratstödjaren Anna Sörberg.

       ”Ja, det gör dom!” bekräftade Isak och ett lätt surr uppstod i klassrummet. Danne kände att han inte bara kunde sitta där och hålla käften. Han var tvungen att säga nåt. Han såg på Isak och försökte göra sin röst så stadig han bara kunde:

       ”Har du problem, eller?”

       ”Ja, det har jag! Om inte du och dom två andra mupparna tar med er eget godis, så tycker jag inte att ni ska få komma”, svarade Isak.

       “Det där är mobbning, Isak”, sa Suzanne.

       “Nä, det är ju mobbning mot oss andra som tvingas betala för deras gratisfest!”

       Det var såna här dagar som Suzanne hatade sitt jobb. Och det värsta var att hon inte hade nåt bra svar – åtminstone inget som Isak skulle godta.

       “Jag tar inte med mig dricka och snacks om inte dom också gör det”, framhärdade Isak.

       “Men skit i det”, sa Ekman tyst till honom. “Det spelar väl ingen roll?”

       Men för en gångs skull verkade inte Isak bry sig om vad Ekman tyckte.

       “Nä, jag tänker inte stå för deras kalas”, svarade han Ekman. “I såna fall stannar jag hellre hemma.” Han vände sig återigen mot Suzanne och sa det den här gången högt, så att hela klassen kunde höra:

       “Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!”

       ”Isak, den här festen är för alla –”, började Suzanne.

       ”Peter slipper ju”, flikade Isak in, men Suzanne ignorerade hans inpass.

       ”– och jag kan göra klart för dig, här och nu, att ingen ska behöva bli exkluderad från att vara med och delta imorrn kväll – så lägg ner den där attityden nu!”

       ”Så dom får komma?” frågade Isak.

       ”Alla som vill får komma”, sa Suzanne skarpt.

       ”Då kommer inte jag”, avgjorde Isak och vände sedan blicken ut genom fönstret.

       Suzanne slöt ögonen och tog ett djupt, djupt andetag. Sedan sade hon trött:

       ”Nä, det blir nog trevligast för alla om du stannar hemma istället...”