...

49. Jag vägrar ta med mig dricka och snacks om inte dom också gör det

Det sista planeringsmötet för klassfesten ägde rum på torsdagens morgonsamling. Det var nu klassen hade chansen att spika det sista inför morgondagen, så att dom åtminstone skulle ha ett dygn på sig att styra upp eventuella förändringar och sista-minuten beslut.

           Anna Sörberg inledde mötet med att resa sig upp från sin stol.

           ”Jag tänkte bara säga att vi på Kamratstödjarna är SUPER-POSITIVA till den här klassfesten och att vi önskar er alla lycka till!”

           Hon såg sig förväntansfullt omkring i klassrummet som om hon hoppades få en applåd. När ingen reagerade satte hon sig ner igen.

           ”Varför behövde hon resa sig upp för att säga det?” viskade Pablo till Anders.

           ”Men du ska väl också komma på festen, Anna?” frågade Suzanne.

           ”Jo, det tänkte jag”, mumlade Anna Sörberg. ”Men jag ville bara framföra en hälsning från oss på Kamratstödjarna först...”

           Suzanne stirrade på henne en lång stund. Sedan sa hon:

           ”Jaa, känner ni att ni har koll på läget inför imorron? Allt är ju klart med lokalen och dekorationerna har ni ju redan fixat. Vakter har vi ju och inköpslistorna är färdiga. Så om det inte är några andra frågetecken, så tänker jag väl att ni alla helt enkelt får gå dit och ha en trevlig kväll tillsammans.”

 

 

             ”Om man inte vill gå på klassfesten, då?”

             Givetvis var det Peter som skulle protestera. Uttråkat och nonchalant.

             “Man kan ju ha annat för sig.”

             ”Meningen är att alla ska vara med och få ha trevligt tillsammans”, sa Suzanne. ”Det här handlar ju om att stärka gemenskapen i klassen och knyta band så att ni funkar bättre som grupp.”

            ”Lycka till!” mumlade Peter och himlade med ögonen.

            ”Ursäkta?” sa Suzanne oförstående.

            ”Tror du på allvar att det kommer bli starkare gemenskap i klassen bara för att vi spelar lite musik och bjuder varandra på chips?” svarade Peter. ”Den här klassen är hur grupperad som helst. Och alla grupper hatar varann. Jag tror inte nåt klassmys kan ändra på det.”

             Anders kunde nästan känna den dåliga stämningen lägga sig som ett negativt energifält över klassrummet, men Ekman skrattade till och klasskamraternas ilska byttes mot förvirring. Suzanne drog efter andan och suckade hörbart.

             ”Med den attityden, Peter, så kommer vi åtminstone inte längre i kampen mot mobbningen”, sa hon. ”Då kanske det är lika bra att du inte kommer på festen.”

             Peter ryckte på axlarna som om det kvittade och riktade uppmärksamheten ner mot den teckning han skissat på i sitt anteckningsblock.

             "Såå, är det nån som har några övriga frågor inför festen?" undrade Suzanne igen.

            “Varför slipper Danne ta med sig godis och dricka till festen?” ville Isak veta. “Det är ju inte rättvist mot oss andra.”

            “Vem har sagt det?” sa Suzanne.

            “Han sa det. Att han och dom andra cp-barnen slipper ta med sig nåt till festen.”

            “Vi har ingen som är cp-skadad på den här skolan och att använda det uttrycket på det där nedlåtande sättet, som nåt slags skällsord, är helt oacceptabelt!” Suzanne fixerade Isak med en blick som var hårdare än flinta.

           “Jaja, whatever!” sa Isak. “Men Danne sa att han och Marika och Johannes slipper köpa med sig dricka och godis till festen och det är inte rättvist. Varför ska vi andra bjuda dom på snacks och dom slippa, bara för att dom får specialhjälp i matten och engelskan?”

           Danne såg ner i bänken. Det brände i kinderna och över halsen och han förstod att han måste vara illröd i hela ansiktet. Han ville inte ens titta åt Marika och Johannes håll, ville inte veta hur dom reagerade. Han förstod inte längre varför det varit så roligt att reta Isak häromdagen, för nu var det verkligen inte roligt.

           “Om inte dom har med sig eget godis, så tycker inte jag att dom ska få komma”, sa Isak.

           “Det där är mobbning, Isak”, sa Suzanne.

           “Nä, det är ju mobbning mot oss andra som tvingas betala för deras gratisfest”, sa Isak.

           Det var såna här dagar som Suzanne hatade sitt jobb. Och det värsta var att hon inte hade nåt bra svar – åtminstone inget som Isak skulle godta.

           “Jag vägrar ta med mig dricka och snacks om inte dom också gör det”, framhärdade Isak.

           “Men skit i det”, sa Ekman tyst till honom. “Det spelar väl ingen roll?”

           Men för en gångs skull verkade inte Isak bry sig om vad Ekman tyckte.

           “Nä, jag vägrar”, svarade han Ekman. “Jag tänker inte stå för deras kalas. Jag gör det inte. Punkt slut. Jag stannar hellre hemma än går dit och bjuder Danne och dom där andra mupparna på nåt som jag köpt.”

            “Men seriöst?” försökte Pablo. “Du behöver ju inte bjuda på just ditt godis.”

           “Men det är inte rättvist”, sa Isak.

           “Nä, jag vet”, sa Ekman, “men spelar det så stor roll, egentligen?”

           “För mig gör det, det”, sa Isak. Han vände sig återigen mot Suzanne. “Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag. Då stannar jag hemma.”

           “Isak, lägg ner det där, nu!” sa Suzanne skarpt.

           “Nej. Jag vägrar.”

          “Ja, men nu var ju tanken att ni skulle ha det här som nåt trevligt tillsammans...” började Suzanne återigen.

          “Peter slapp ju va med och han har ju inte ens nån anledning”, sa Isak. “Jag har ju i alla fall en anledning till att jag inte vill gå på festen längre.”

         Suzanne tog ett djupt andetag. Slöt ögonen och kvävde den utskällning hon precis varit på väg att slunga mot Isak. Sedan sade hon trött:

        “Inte för att det är nån vidare bra anledning, men visst; det blir nog trevligast för alla om du väljer att stanna hemma.