...

45. Prefiero hacer esto contigo que quedarme sentado por mi mismo...
Folk stod bokstavligen på kö för att få några futtiga minuter med honom i skolan. Men Ekman kände sig ändå... ensam? Eller?

         Anders fick det inte att gå ihop.

        Men visst hade han noterat hur Ekmans hus nästan alltid stod tomt, hur Ekmans föräldrar nästan aldrig var hemma. Och hur det hade blivit ännu ensligare sedan äldsta brodern Alex flyttat till Sydney. Men trots det var ju Ekman alltid så säker på sig själv, alltid på toppen av varje situation.

        ”Saknar du Alex, eller?” frågade han.

        Ekman nickade.

        ”Det har blivit tommare sen han stack”, sa han. ”Och Anton och jag... vi klickar ju inte riktigt, som du säkert märkt ibland. När nu han är hemma.”

        Han var tyst en stund.

        ”Så jag uppskattar när ni är här och håller mig sällskap”, sa han sedan. ”Fast det behöver du inte säga till killarna”, la han till och gjorde ett kast med huvudet åt sin sovrumsdörr, varifrån Pablos och Isaks röster hördes ut. ”Dom behöver ju inte känna sig SÅ speciella, liksom.”

         Tonen blev mer typisk för Ekman igen, skämtsam och lätt. Han gav Anders en klapp på axeln.

        ”Så då var det tretti glosor till på fredag, då, min tröge vän. Får se om farbror Ekman kan reda ut det här åt dig!”

        ”Ja, jag vill ha ett A”, sa Anders. ”Minst!”

#1 - Jessica Högberg

Vad är detta för berättelse, vill ha mer...

Svar: Hej Jessica! Horungen.nu är en roman i bloggformat, där varje inlägg är ett nytt kapitel. Därför är varje inlägg numrerat så att man lätt ska kunna följa med kronologiskt i handlingen. Det handlar om vänskap, utanförskap, mobbning och slutshaming. Bloggen uppdateras ett par gånger i veckan, så håll utkik :)
O.D.

#2 - Jessica Högberg

Jättefint skriver du! Återkommer=)

Svar: Tusen tack! :)
O.D.