...

38. Förföljer du mig, eller?

Det ringde på dörren och Anders kunde se honom genom fönstret.

            "Fan...!" mumlade han och såg hur Pappa började gå mot ytterdörren. "SÄG ATT JAG INTE ÄR HEMMA!" ropade han.

            "Va?" sa Pappa. "Men du är ju hemma?"

            "Ja, men säg att jag inte är det!” väste Anders.

            ”Men det kan jag väl inte säga heller?” protesterade Pappa och avbröt diskussionen för att öppna dörren. ”Men hej! Jaa, han är i vardagsrummet.”

            Ljudet av steg från hallen hördes och Anders suckade. Varför utsatte Pappa honom för det här? Varför kunde han inte bara fatta? Han hade ju ändå talat klarspråk! Förbannade idiot!!! Undra på att morsan jämt var så grinig på honom!!!

            ”Tja, tja!” sa Danne och slog sig ner i en fåtölj.

            Anders brydde sig inte om att hälsa.

            ”Förföljer du mig, eller?” frågade han.

            ”Jag tänkte att vi kunde lira lite PS”, sa Danne oberört.

            ”Jag ska plugga”, sa Anders. ”Matten och engelskan till imorrn. Det kanske du också skulle göra?”

            Han slet upp sin ryggsäck, som han lagt på golvet. Plockade ut läxböckerna och stängde av TV:n. Öppnade böckerna och tog fram sitt pennfodral. Låtsades engagera sig i matten, i väntan på att Danne skulle ge upp och dra sin väg. Började räkna några tal, när Danne inte reste sig ur fåtöljen. Fick nog.

            ”Ska du bara sitta där hela eftermiddan och titta på, eller?”

            ”Du kanske kan hjälpa mig med matten?” frågade Danne och satte sig bredvid honom i soffan.

            Anders stirrade på honom. Överraskad.

            ”Men... men är vi ens på samma nivå?” undrade han. ”Du går ju i specialgruppen?”

            ”Men vi har ju samma läxor”, sa Danne. ”Bara att vi är en mindre grupp och att Mervi och Ahmed sitter med hela tiden och förklarar allt i detalj och att man får ställa mer frågor än vad ni får.”

            ”Men jag vet inte om jag är så bra på att förklara”, sa Anders.

           ”Du kan väl försöka?” sa Danne.

 Anders läste igenom instruktionerna och förklarade hur han tänkte när han löste uppgifterna. Danne lyssnade och frågade. Dom räknade några tal och diskuterade varför dom kommit fram till de svar dom kommit fram till. Plötsligt var matteläxan klar och dom gick vidare till engelskan, läste några glosor och skrev det referat, som Suzanne bett klassen att skriva. Det tog förvisso längre tid än det brukade för Anders, men plötsligt var båda läxorna fixade. Och Danne hade varken försökt käfta emot eller smita undan. Han hade faktiskt arbetat.

          När Anders gick in i köket för att ta ett glas mjölk, var Mamma redan hemma.

          ”Vad bra att du hittat en kompis att göra läxorna med”, sa hon medan hon rörde om i grytan.

          Men han är ju inte min kompis, var Anders på väg att svara, men beslöt sig för att hålla mun.

          ”Vill han stanna på middag idag också?” undrade hon.

          ”Nä, vi är klara med läxorna, så han ska gå strax”, sa Anders och återvände till vardagsrummet.

          Danne hade startat Need for Speed på Anders Playstation.

           ”Jag tänkte att vi kunde fira att vi blev klara med läxorna så snabbt”, sa han.

          ”Okej, en liten stund då”, sa Anders. ”För vi ska äta sen.”

          Dom spelade en stund, utan att säga särskilt mycket till varandra. När Danne kraschade sin bil och det var dags att starta om för en ny omgång, sa han plötsligt:

          ”Fan, vi borde köra det här med killarna nån gång och typ köra en turnering mot varann, eller nåt.”

          Anders såg på honom i några sekunder och bestämde sig sedan för att det var dags att säga det som han visste var sant, men inte kunnat finna de rätta orden till:

         ”Danne, Ekman kommer inte vilja hänga med dig, bara för att du är här hos mig varenda dag. Det här kommer inte förändra nånting.”

         Han sa det varken elakt eller käftigt, utan bara som ett enkelt konstaterande.

         Danne såg snabbt på honom och vände sedan blicken ut emot fönstret.

         ”Ska vi köra GTA istället?” frågade han efter en stund.

         ”Ah, visst”, mumlade Anders och bytte spel.