...

36. Ljög du för min morsa för att komma in i mitt hus?
 Anders vandrade uppför sin garageuppfart, tung i sinnet. Han hade precis skilts åt från Pablo, efter deras besök på Toscana – där dom firat sin sista fotbollsträning tillsammans med Ekman över några pizzor. ”Firat” var väl egentligen fel ord, för det kändes inte särskilt glädjefyllt att Ekman fortsättningsvis skulle utebli från framtida matcher och träningspass. Det var som att Ekman långsamt höll på att förändras och Anders anade att det i sin tur skulle förändra dom som grupp – och det kändes på något märkligt sätt oroväckande.

             ”Var har du varit?” undrade Mamma, då han kom in genom dörren.

             ”På Toscana med killarna.”

             ”Varför sa du inget om att du skulle dit?”

             ”Jag hade ju telefonen med mig, du kunde ju bara ha dragit iväg ett sms, om du nu var så orolig”, sa Anders irriterat. Hur kunde detta ens vara ett problem?

             Mamma ignorerade det uppenbara och logiska i hans svar och slog istället ned på något helt annat.

             ”Åt du verkligen pizza  idag igen?”

             Anders ryckte på axlarna.

             ”Ja, det får väl vara den sista pizzan för dig den här veckan”, bestämde Mamma. ”Du måste ju variera din kost lite.”

              Anders brydde sig inte om att svara. Han tömde bagen, hängde upp handduk och träningskläder. Placerade de leriga skorna i garderoben.

              ”Mamma, har du glömt bort totalt, eller?” hörde han Jonna ropa från sitt rum.

              ”Ja, just det!” sa Mamma. ”Du har besök!”

              ”Besök?” upprepade Anders. ”Vem då?”

              ”På ditt rum!” ropade Jonna.

              Anders gick genom huset, fram till sitt rum. Sträckte ut handen. Öppnade dörren. Och kände blodet sjunka från ansiktet. Kände andningen upphöra.

              ”Tja!” sa Danne och reste sig från hans skrivbordsstol. Han la ifrån sig Anders iPad som han tydligen suttit och spelat på.

               ”Hur länge har du varit här?” sa Anders efter att ha stirrat på honom en lång stund.

             ”Han kom för bara en stund sen”, hördes Jonnas röst utanför rummet. ”Hade du glömt bort att ni skulle plugga på den där samhällsgrejen, eller?”

            ”Vilken samhällsgrej?” frågade Anders henne och vände sig på nytt mot Danne. ”Vi är ju inte ens i samma grupp.”

             ”Den där inlämningsuppgiften i fysiken”, rättade Danne.

            ”Jaja, same shit different name!” svarade Jonna och försvann.

            ”Vi har ingen inlämningsuppgift i fysiken”, sa Anders till Danne, som flinade tillbaka och ryckte på axlarna.

            ”Anders, du får bli lite bättre på att komma ihåg vad du lovat!” ropade Mamma från köket. ”Skolan går före kompishäng och sånt där. Det vet du!”

            Danne gick fram och stängde dörren till Anders rum. Anders stirrade på honom.

            ”Ljög du för min morsa för att komma in i mitt hus?” utbrast han. ”Är du inte klok? Vad har du haft för dig i mitt rum, egentligen?

            ”Men chilla!” sa Danne. ”Jag glömde nycklarna hem –”

            ”Idag igen?!”

           ”Ja, så jag tänkte att jag kunde –”

           ”Men då tänkte du fel!” sa Anders. ”Du kan inte bara komma hit så där, fattar du väl?”

           Danne ryckte återigen på axlarna och flinade på nytt. Anders kvävde en impuls att smocka bort det idiotiska flinet från hans ansikte.

           ”Men nu är jag här”, sa Danne. ”Och din morsa och syrra tror att vi ska plugga. Så vad föreslår du att vi gör?”

           Jag föreslår att du drar åt helvete! ville Anders skrika, men det var inte i linje med hans personlighet. Han tog ett par djupa andetag, försökte svälja ner sin ilska. Försökte tänka.

           ”Okej, vi kollar på några YouTube-klipp, men sen drar du. Okej?”

          ”Okej”, sa Danne nöjt och la åter beslag på Anders iPad.