...

35. Jag är så less på fotboll

Första träningspasset för hösten var avklarat. Anders visste inte om han saknat fotbollen särskilt mycket under de veckor som gått sedan sista matchen i slutet av juli, men han hade definitivt saknat gemenskapen i laget. Samspelet. Adrenalinrushen.

            Och all oro från det senaste dygnet hade satt sig i kroppen, varför det varit extra skönt att få springa av sig ute på gruset och gräset och drämma till bollen med ett par rejäla tåpajer.

             Svettig och avspänd, begav han sig in i omklädningsrummet, high five:ade några lagkamrater och slängde sig in i duschen.

            ”Vad blev det av Ekman?” undrade Isak, medan dom klädde sig.

            ”Vet inte”, sa Pablo. ”Hängde han inte med in?”

            ”Obviously not”, sa Isak med en gest mot Ekmans plats.

            ”Han står väl kvar och smörar för Håkansson”, mumlade Fredrik med ett stänk bitterhet i rösten. Fredrik ville vara lagets stjärna och låg därför i ständig hårdträning för att nå dit. Men Ekman sprang ändå cirklar kring honom och deras tränare Håkansson hade bara ögon för Ekman – trots att Fredriks föräldrar var Håkanssons privata vänner.

            Ekman kom in i omklädningsrummet.

            ”Freddie, dina päron är här”, sa han och pekade med tummen ut mot parkeringen.

           Fredrik ryckte sin bag och ilade blixtsnabbt ut. Hans föräldrar var både gnälliga och otåliga av sig och han ville förmodligen inte riskera att ställa till med en scen inför sina lagmedlemmar. Hans föräldrar hade en tendens att skämma ut honom ibland.

           "Varför blev du kvar så länge?" frågade Anders till Ekman, så snart Fredrik försvunnit.

           "Jag snackade med Håkansson", svarade Ekman och drog av sig kläderna. "Väntar ni på mig, boys? Det är nåt jag vill berätta för er..."

            Han sprang in i duschen med sina mystiska ord ringandes i deras öron. Då han kom ut igen för att klä på sig, satt dom på helspänn.

           "Har det hänt nåt?" frågade Isak.

           Ekman nickade.

           "Har ni bråttom hem, eller?" undrade han. "Eller har ni tid att hänga med på en pizza på Toscana?"

           "Ja, jo", mumlade killarna och såg på varandra.

           "Sweet", sa Ekman och satte sig ner på bänken. Det var som att han tog sats. "Jag kommer sluta med fotbollen", sa han trevande. Han såg på dom och registrerade deras förvåning.

           "Va?" sa Isak och Pablo samtidigt.

           "Jag gjorde min sista träning med er idag", fortsatte han.

           "Sista?" upprepade Isak. "Men det är ju första, sen du kom hem från Sydney och Barcelona!"

           "Jo, jag vet", sa Ekman. "Men jag ville träna med er en sista gång innan jag slutade."

           "När bestämde du det här?" undrade Pablo.

           "I somras, när jag reste."

           "I somras, redan?"

           "Ah... jag har funderat på det ett tag. Det var därför jag snackade med Håkansson idag."

           "Och vad sa han då?" ville Anders veta. Ekman var Håkanssons stora hopp inför varje match. Anders hade svårt att tro att Ekmans beslut kunnat landa i god jord med deras tränare.

           Ekman vägde sina ord. Diskussionen mellan honom och Håkansson hade uppenbarligen varit hetsig.

           "Han blev inte jätteglad, men han får väl bara komma över det", svarade han.

           Som om deras tränare anat att dom suttit och snackat om honom, knackade det på dörren och Håkansson klev in i rummet.

           ”Så ni är kvar”, konstaterade han. ”Jag antar att Adam berättat för er?”

           Killarna nickade.

           ”Ja, jag tycker det är förbannat synd att bara lägga av så där”, sa Håkansson. ”Speciellt när man har talang, som du har.”

           ”Jag kommer aldrig bli proffsspelare ändå”, sa Ekman.

           ”Nä, inte med den attityden i alla fall.”

           Ekman suckade och slöt ögonen.

           ”Jag behöver bara få göra nåt annat”, sa han rakt ut i luften och han lät av nån anledning trött. ”Det här ger mig ingenting längre. Jag är så less på fotboll nu, så jag... jag vet inte längre.”

           Anders såg på Pablo och Isak. Ekman hade aldrig berättat det här förut.

           ”Men vad tänker du göra istället då?” frågade Isak.

           ”Jag kommer komma på nåt”, sa Ekman.

           Håkansson var tyst en stund, sedan vände han sig anklagande mot Isak, Anders och Pablo.

           "Och ni då? Tänker ni också bara lägga av nu, eller?" frågade han sårat.

           Men Ekman svarade i deras ställe:

           "Nä, det är bara jag."

           Håkansson såg inte ett dugg gladare ut för det. Anders och Pablo spelade gärna för att det var kul. Isak var aggressiv och tävlingsinriktad på plan och spelade med all viljestyrka som fanns i hans kropp. Men Ekman hade fortfarande varit bäst. Det var honom domarna, tränarna och dom entusiastiska åskådare som dök upp på matcherna snackade om. Det var "Adam" hit och "Adam" dit. Det var "den där Adam som var jävligt duktig" och "den där Adam som var så vass ute på planen att han kunde gå riktigt långt". Anders hade aldrig hört sitt eget namn – eller nån av dom andra spelarnas namn – nämnas efter nån match.

          Så om Ekman nu försvann skulle laget inte längre vara detsamma.

         ”Jag behöver bara få göra nåt annat. Det här ger mig ingenting längre.”

          "Och ni då? Tänker ni också bara lägga av nu, eller?"

          "Nä, det är bara jag..."

         Det var som att Ekmans ord landat med ett sånt brak att det uppstått en spricka i marken, mellan honom och dom andra i rummet. Han hade bestämt sig för att sluta med fotbollen och gå vidare med sitt liv – och lämna dom andra bakom sig på andra sidan avgrunden...

         Vad mer hade denna märkliga höst att bjuda på egentligen?