...

34. Pinsam tystnad
Lunchrast och två killar från E-klassen hade satt sig vid deras bord. Dom hade sett Vera på rektorns kontor för en stund sedan, varför Ekman och Isak redogjorde för vad som hänt under samhällskunskapen.

       ”Jag har aldrig sett Suzanne SÅ förbannad!” sa Ekman. ”Hon har aldrig slängt ut nån från klassrummet förut.”

       ”Typiskt att det skulle bli Vera”, sa Isak. ”Fast det var ju rätt kul ändå. Speciellt när hon räknade upp alla.”

       ”Fast varför hacka på Timbot?” sa Ekman. ”Det är ju inget fel på killen, bara att han är onaturligt smart.”

       ”Ja”, sa Pablo. ”Eller Zahraa, för den delen?”

       ”Men hon är ju så torr”, tyckte Isak.

       ”Tja!” sa plötsligt Danne och ställde ner sin bricka mittemot Anders.

       Anders såg upp, nästan skrämt. Fuck! Självklart skulle det få konsekvenser att han tagit Danne med sig hem, dagen innan! Självklart inbillade sig Danne att dom var polare nu. Han hade hälsat på honom och Pablo under morgonsamlingen idag och dom hade hälsat tillbaka. Men mer än så hade det inte varit. Anders hade hängt med Pablo, Isak och Ekman som vanligt och Danne hade hängt med Johannes – också som vanligt. Och Anders hade pustat ut och tänkt att det hela varit överspelat; att det inte skulle bli mer än så.

       Men nu drog alltså Danne ut stolen mittemot honom och satte sig ner vid deras bord. Det var inte första gången han satte sig med dom i matsalen. Men tidigare hade han varit den där efterhängsna klasskamraten som Anders knappt kände. Nu var han Danne, som spelat PS, käkat pizza och rotat igenom skrivbordslådorna hemma hos Anders kvällen innan.

       ”Har du gått vilse, eller?” frågade Isak.

       ”Nä”, sa Danne.

       ”Så vad vill du då?”

       ”Isak”, sa Ekman.

       ”Aja, okej”, mumlade Isak och ryckte på axlarna.

       Ekman ville visst att Isak skulle låta Danne vara ifred. Det var alldeles tyst vid bordet. Vanligtvis brukade dom slänga käft med Danne när han var i närheten, men när Ekman nu bestämt att dom skulle låta bli fanns det inte så mycket att prata om. Anders satt på helspänn. Han hoppades innerligt att inte Danne skulle tacka för gårdagen eller nåt liknande så att Ekman, Isak och killarna från E-klassen också skulle få veta att Danne varit hemma hos honom.

       ”Pinsam tystnad!” sa Danne med ett dumt flin och såg rakt på Ekman som om han hoppades att det skulle få honom att börja skratta.

       ”Tycker du?” svarade Ekman och Anders kunde se skymten av det där ouppnåeliga leendet i hans ansikte, som tycktes säga att dom inte hörde hemma i samma solsystem. ”Jag tycker det är rätt nice med tystnad ibland. Inte massa onödigt snack. Finns inget värre än kallprat. Håller du inte med om det?”

       Ekman höll kvar honom med blicken. Log fortfarande. Danne stirrade dumt tillbaka. Fattade förmodligen inte vad Ekman menade.

       ”Jo”, svarade han osäkert. ”Kallprat suger!” la han till med ett snäpp mer övertygelse i rösten för att visa att dom faktiskt hörde hemma i samma solsystem.

       Isak fnös föraktfullt och öppnade munnen för att säga nåt.

       ”Du gör ju fan inget annat än kallpra–”, började han, med Ekman reagerade snabbt:

        ”Isak”, sa han igen och Isak bet ihop.

        Dannes blick irrade mellan dom båda och sedan frågade han plötsligt:

        ”Vad gör du efter plugget idag, Anders?”

        Anders stelnade till. Han hade räknat kallt med att Danne bara använt honom som en lam ursäkt för att kunna närma sig den han egentligen ville umgås med: Ekman. Men nu sökte Danne plötsligt kontakt igen.

        ”Fotboll”, stammade han. ”Träningen har kommit igång igen.”

        ”Jaha”, sa Danne. Lät han en aning besviken? ”Jag hade också spelat fotboll om jag inte haft problem med mitt knä”, sa han med blicken återigen fixerad på Ekman.

        ”Du menar, om du haft RÅD med kläderna och skorna”, hånade Isak.

        ”Du kanske ska köra lite sjukgymnastik så du kan börja då?” föreslog Ekman och det drog oskyldigt i hans ena mungipa. ”Laget kan nog behöva lite förstärkning snart.”

        ”Tror du det?” sa Danne hoppfullt.

        ”Absolut”, sa Ekman och Anders kände hur Ekman stötte till hans knä under bordet.

        ”Du och jag, Ekman – vi skulle lätt va lagets skyttekungar om vi spelade tillsammans!” sa Danne.

        Pablo kvävde ett skratt och Ekman slog ner blicken och log hemlighetsfullt. Anders kände återigen en stöt mot benet, fast den här gången var det nog Pablo.

        ”Please! Du har väl platta fötter och en axel som är större än den andra och vad mer du nu brukar skylla på på gympan för att slippa delta”, sa Isak fientligt. ”Ofta att du skulle komma upp på samma nivå som Ekman – det finns inte en chans!”

        ”Var inte så negativ, Isak”, sa Ekman och la armen över hans axlar.