...

33. Jobba med nån av töntarna

”Så scenariot är följande: ni har hamnat på en öde ö, långt ifrån närmsta civilisation, och ni ska nu bygga upp ett funktionerande samhälle från grunden, med allt vad det innebär. Vad behöver ni? Vilka samhällsfunktioner kommer krävas och varför? Vilka roller behövs och hur ska ansvaret fördelas?”

Suzanne gjorde en konstpaus och såg ut över klassrummet.

         ”Jag vill att ni löser den här uppgiften genom grupparbete och därför arbeta parvis eller i mindre grupper och förbereda varsin presentation till onsdag nästa vecka. Några frågor på det?”

         "Måste man jobba i grupp?" frågade Peter. "Kan man inte få skriva själv?"

         "Ja, man måste göra det här i grupp" sa Suzanne. "Det är därför det heter grupparbete och inte enskilt arbete."

         "Det var inte termen i sig som jag ifrågasatte, utan det faktum att man är tvungen att samarbeta med nån annan för den här specifika uppgiften", sa Peter.

         Typiskt Peter att alltid använda massa konstiga ord när han tjafsade emot.

         "Det är en övning", sa Suzanne. "Precis lika viktigt som det är att klara av att sätta upp egna mål och ta ansvaret för att uppnå dom, så är det viktigt att klara av att samarbeta med andra människor och tillsammans – genom kompromisser och delat ansvar – se till så att ens åtaganden fullföljs. Det är nåt som du kommer stöta på i vuxenlivet, Peter, och därför är det av yttersta vikt att du erbjuds möjligheten att utveckla dom egenskaperna redan i skolan."

         Ännu mer typiskt att tjafset mellan Peter och Suzanne utvecklades till ett ordkrig.

        "Peter, ska du och jag köra, då?" sa Ekman plötsligt, från sitt hörn av klassrummet.

        Anders och Pablo såg förvånat på varandra och Isak såg genast sur ut. Han hade nog hoppats på att Ekman skulle jobba med honom, tänkte Anders. Peter klottrade i sitt anteckningsblock och nickade nonchalant, utan att lyfta blicken.

         "Mm, alright", mumlade han.

         "Bra!" sa Suzanne och gav Ekman en tacksam blick. "Då jobbar du med Adam, Peter."

         Kajsa räckte upp handen.

         "Kan jag få jobba med Ellinor?" undrade Kajsa.

         "Och jag vill jobba med Kajsa", sa Ellinor.

         "Jaa, ni brukar ju jobba bra ihop", medgav Suzanne. "Men ni jobbar ju också alltid ihop, så det kanske skulle vara mer utvecklande ifall ni prövade att samarbeta med andra också?"

         Kajsa och Ellinor såg oförstående ut.

         "Ja, att jag delar in resten av grupperna så vi får lite nya konstellationer", förklarade Suzanne. "Och då blir ingen heller utanför."

        "Men åh!!" stönade Vera. "Varför kan man inte få bestämma själv vem man vill jobba med så man slipper jobba med nån av töntarna?"

 
         "Töntarna?" upprepade Suzanne. "Vilka töntar?"

        "I klassen", förtydligade Vera.

        "Jaha, du, Vera...!" sa Suzanne stött. "Och vilka skulle dom vara då?"

        "Men...!! Det vet du väl?" suckade Vera och himlade med ögonen.

        Suzannes blick landade ofrivilligt på Anna Sörberg. Hon ångrade sig genast då hon märkte att Anna såg rakt på henne. I ett desperat försök att rädda ansiktet hasplade hon ur sig det första hon kunde komma på:

        "Nej, Vera! Det vet jag verkligen inte!"

        "Ah, men... Danne, Nicolas, Johannes, Lisa, Tim och Zahraa", sa Vera. "Ja, typ dom."

        "Och Marika", la Dessie till.

        "Ah, just det, Marika, också", sa Vera.

        Suzanne sneglade kort åt Anna Sörbergs håll. Hon hade inte blivit uppräknad. Inte Anna, då? tänkte hon, innan hon hunnit hejda tanken.

       "Ja, och så Anna Smörberg förstås", sa Vera.

        Suzanne ryckte till, ertappad, som om ett bänklock slagit igen över hennes fingrar. Hon kände hettan stiga upp från halsen och över kinderna. Hon höll på att förlora kontrollen och vände sig därför ilsket om mot Vera, för att kunna straffa henne för den pinsamma situation som uppstått i klassrummet.

        "Fint, Vera, fint!" sa hon förebrående. "Jag får allt säga att du har en förbannat rutten attityd mot dina klasskamrater."

        "Dom är inte mina kamrater", fnös Vera.

        "Du får gärna tala om för mig varför du placerar människor i olika fack och kategoriserar dom med nedsättande begrepp som ordet tönt – om du nu kan det", sa Suzanne och spände blicken i henne.

         Men Vera svarade inte, utan suckade endast och riktade trotsigt blicken ner i bänken.

         "Nä", sa Suzanne. "Det var väl det jag trodde. Du vet ju uppenbarligen inte själv varför du beter dig på det där sättet. Men det kanske handlar om att du inte är så säker på dig själv innerst inne, eller på din roll här i klassen – och att du av den anledningen känner ett behov av att separera dig från dina klasskamrater genom att avfärda dom som töntar. Men vad du just har bevisat för mig och alla andra som sitter härinne är att ordet tönt inte har någon som helst innebörd!”

          Det var knäpptyst i klassrummet.

          Några av eleverna stirrade oförstående på Suzanne, men det brydde hon sig inte om. För det kändes som om hon just vunnit.

          Men plötsligt lyfte Vera blicken och hon nöjde sig inte bara med det. Hon öppnade även munnen:

          ”Jag är inte alls osäker! Johannes är den mest korkade människa jag träffat, Danne är så fett jävla störig att man får panik av att va i samma rum som han, Lisa är en klämkäck och hurtig jävla idiot och Anna Smörberg är en fjäskig viktigpetter med vidrig klädsmak och Tim -”

          Suzanne tog några hastiga steg fram mot Veras bänk och Vera tystnade överraskat.

          ”Du går ut – NU!” röt hon och pekade med hela armen mot klassrumsdörren. ”Och du kommer få prata med rektorn om det här och jag lovar dig att vi kommer underrätta dina föräldrar om hur du har betett dig idag!”

          Vera lämnade genast klassrummet.

          Suzanne tog ett djupt andetag. Hon fattade inte hur hon kunde ha låtit situationen spåra ur så där, men det hade hon. Och nu måste hon hitta ett sätt att rädda stämningen, som i och för sig redan var förstörd bortom lagning. Något som bekräftades av att den klämkäcka Lisa brast i gråt.

          Och att Anna Smörberg – SÖRBERG!!! – vände sig om för att trösta henne.