...

32. du är ju lite rädd för att bli tjock
”Jaha, pizza”, konstaterade Mamma glädjelöst då hon kom in i köket. ”Jaa, då får vi väl äta pizza till middag då.”

          ”Ja, eftersom det var det jag fixade”, sa Pappa spänt.

          Mamma nickade.

          ”Ja, det är ju gott”, sa hon utan övertygelse. ”Även om det hade varit trevligt ifall du också kunde anstränga dig ibland och laga lite riktig husmanskost – och inte bara ta hem snabbmat och take away så fort det är din tur att ordna med maten.”

         Anders kände hettan i ansiktet och hoppades att ingen såg hur han rodnade. Han kunde bara inte förstå hur hans föräldrar kunde vara så hopplöst jävla pinsamma, när han hade vänner på besök. Eller ja, en vän på besök. Pablo och han hade ju varit polare sen dom var åtta, men Danne var han ju inte vän med. Egentligen.

         Bara det att Danne nu varit hemma hos honom hela eftermiddagen...

         Dom satt vid matbordet. Anders och Jonna hade dukat och Pappa hade lagt upp pizzorna på stora serveringsfat som knappt fick plats på bordsskivan. Trots att Mamma sagt att hon skulle bli sen från jobbet, hade hon dykt upp bara en kort stund efter att Pappa kommit hem med pizzorna. Nu stod hon och granskade middagen, med en trött och kritisk blick. Och Pappas irritation över hennes missnöje var märkbar.

         ”Varför sa du inte att Pablo skulle komma, Anders?” ville Pappa veta. ”Så kunde jag tagit med nåt till honom också.”

          ”Nej, det är lugnt. Jag käkar hemma sen”, sa Pablo.

          ”Nej, det är klart du också ska få nåt att äta”, sa Mamma. ”Anders, du kan väl skära några slicar till Pablo från din pizza? Sen kan du få halva min – jag är ju inte så förtjust i pizza ändå.”

          Mamma gav Pappa en blick då hon sa det sista.

          ”Nä, du är ju lite rädd för att bli tjock”, svarade Pappa surt och Anders ville bara dö. Mamma stirrade på Pappa, men eftersom Danne och Pablo satt med vid bordet visste Anders att hon skulle spara sitt raseriutbrott till senare ikväll, då gästerna avlägsnat sig från deras hem. Pablo hade vandrat in och ut ur deras hem i alla år, så han hade redan lagt märke till det mesta – men kanske inte det värsta – av Anders föräldrars misslyckade relation. Dom brukade ju trots allt skärpa sig när dom hade gäster hemma. Oftast, i alla fall.

          Men Danne däremot, var där för första – och förhoppningsvis sista – gången. Och han hade redan fått höra och se för mycket, tyckte Anders. Men Danne gav inga tecken på att han brydde sig om Mammas och Pappas pinsamma käbbel. Han smaskade hungrigt i sig sin pizza och babblade som vanligt, med allt och alla om allt och ingenting. Helt obesvärad.

          Anders undrade hur det kom sig att nån som Danne kunde vara så avslappnad och obesvärad i så många sammanhang, som exempelvis det här. Speciellt samma dag som dom två elakaste personerna på hela skolan försökt dränka honom i skolans sunkigaste toalettstol?

          Eller det faktum att han satt här och snackade glatt, hemma hos Anders, samma dag som Anders kallat honom horunge inför hela klassen?

          Inget av det där verkade störa Danne.

          Vad var det för konstig styrka han hade, som gjorde att han kunde vara precis som vanligt, fastän han borde ha legat i fosterställning och grinat istället?

Efter middagen tittade Anders på klockan. Den var redan åtta och Danne var fortfarande där. När tänkte han gå, egentligen???

           Pablo verkade läsa hans tankar, för han sa plötsligt:

           ”Jaha, det börjar väl bli dags att dra nu. Vi kan hänga med dig en bit på vägen, Danne, om du vill?”

           Danne såg förvånat på honom. Han hade tydligen räknat med att stanna ännu senare. Men det skulle han inte få. Anders tog tacksamt emot Pablos initiativ och sa:

           ”Morsan! Pablo och jag gör Danne sällskap hem, så han slipper gå ensam!” och innan hans föräldrar hann säga nåt pinsamt i stil med Var inte ute för sent nu, du har skoldag imorgon, la han till:

           ”Jag är tillbaks om en halvtimme!”

           ”Kommer du, Danne?” manade Pablo på och han och Anders rörde sig mot hallen och började ta på sig jackor och skor.

           Danne hängde motvilligt med och dröjde onödigt länge med att klä på sig. Vad var problemet? Hade han tänkt flytta in hos dom, eller?

           Dom gick snabbt genom villaområdet, i det tilltagande höstmörkret. Pablo skötte snacket. Anders orkade inte prata mer med Danne. Han ville bara nå fram till höghusen, så att dom kunde dumpa honom och vända hemåt igen. Pierre hade bett honom att vara lite schysstare mot Danne och efter fyra timmars umgänge – där till och med en hel pizza ingått – måste man väl ändå kunna säga att han varit schysst mot Danne. Nu kunde väl knappast nåt MER begäras?

           ”Så där! Då hittar du väl hem själv!” sa Pablo så snart dom nått korsningen där höghusområdet låg.

           ”Vi ses i plugget imorrn!” ropade Danne.

           Anders log, men svarade inte.