...

31. Blir han jobbig, vet vi hur vi sätter han på plats...

Det fanns ingenstans att fly i rummet. Och ingenstans att stoppa undan Danne.

          Ursäkta, men skulle du kunna gömma dig under sängen tills jag fått iväg Pablo? kunde han ju inte säga...!!

          Och fönstret var tyvärr inget alternativ.

          Stegen utanför tystnade.

          Som i slowmotion såg Anders handtaget sänkas och dörren glida upp.

          ”Tja! Du svara aldrig på mina sms”, sa Pablo. ”Jag trodde ju nästan att Pierre – att Pierre...?”

          Pablo hade lagt märke till Danne och hajat till. Hans blick rörde sig förvirrat mellan Anders och Danne och den outtalade frågan hängde i luften.

          ”Tja!” sa Danne som om det inte var ett dugg konstigt att han befann sig i Anders rum.

          ”Jaha, är DU här?” sa Pablo.

          ”Ah”, sa Danne lika oberört. ”Läget då?”

          ”Det är bra”, sa Pablo och vände sig frågande mot Anders.

          ”Öh... vi kanske kan lira lite PS?” föreslog Anders, med ångesten krypandes i hårbotten. Han gick mot dörren. ”Jag ska förklara sen”, viskade han då han passerade Pablo.

*****
 
Pablo och Danne satt i soffan och spelade. Av nån anledning satt Jonna och kollade på – fastän hon annars hatade när Anders och hans kompisar spelade TV-spel. Men det var inget Anders hade tid att fundera över just nu. Han var alltför upptagen av att grubbla över hur han skulle förklara sig för Pablo. Och trots att Pablo spelade med i vad det nu var som pågick, skickade han då och då frågande blickar till Anders. Anders bestämde sig för att författa ett sms.
Pablo kollade sin telefon och kraschade därefter sin racerbil in i en vägg, så att hans gubbe dog.

          ”Och där dog jag”, konstaterade han. ”Shit, jag måste ha nåt att dricka! Anders, har du cola eller nåt?”

          ”Vi kan kika”, sa Anders och dom lämnade vardagsrummet medan Danne och Jonna fortsatte spelandet.

          ”Såå, vad händer?” undrade Pablo. ”Sysslar du med välgörenhet i alla fall?” la han till lite skämtsamt.

          ”Ja, det verkar nästan så”, sa Anders.

          ”Asså, det är okej, men jag trodde inte att du gillade honom bara. Efter volleybollen idag, verkade det ju till och med som att ni hatar varann. Eller är det här Pierres påhitt?”

          Anders berättade, från början till slut. Berättade om sitt och Pierres samtal, om hur han fått dåligt samvete och hur Stefan och Mergim dassat Danne på omklädningsrummets toalett.

          ”Så, jag visste inte vad jag skulle göra, liksom. Det kändes så fel att bara lämna honom – och nu ska han stanna på pizza också. Jag vet inte hur jag ska palla med han.”

          ”Men jag kan ju stanna kvar tills han sticker?” föreslog Pablo. ”Om vi är två kanske det inte blir lika jobbigt att hänga med han?”

          ”Orkar du det då?”

          ”Hur farligt kan det va?” sa Pablo med en axelryckning. ”Det är ju bara Danne. Och han har vi haft att göra med i snart ett år. Och blir han jobbig, vet vi hur vi sätter han på plats...”