...

30. "Schysst att jag får stanna på pizza"
 Anders spanade ängsligt omkring sig, medan dom promenerade uppför hans gata. Han hoppades att ingen skulle se dom. Hoppades att inte Pablo skulle råka titta ut genom sitt fönster, eller stå och öva basketkast på garageuppfarten. Han ville inte behöva förklara varför han tog med sig skitjobbiga Danne – som hade en morsa som legat med en av deras klasskamraters farsa så att den familjen splittrats och Maria tvingats byta skola – hem.

         Han visste inte hur han skulle förklara det.

         Stefan och Mergim körde ner hans huvud i toaletten och sen – eller om det var innan – tappade han bort sina hemnycklar och eftersom jag betedde mig som en skit mot han på gympan idag så...

         Men en del av sanningen var ju faktiskt att han fått dåligt samvete på grund av hur han betett sig mot Danne under volleybollen, att Pierres utskällning fått honom att inse att han gått över gränsen och uppfört sig som en sån där person som han egentligen inte ville vara.

         En oskön typ.

         Med – vad var det Pierre hade kallat det för? - unkna värderingar.

         Någon som Nina skulle titta snett på.

         Och precis som Nina sagt på Veras fest: varför var alla så anti Dannes morsa efter det som hänt och varför tyckte ingen att det var Marias farsas fel? Han var ju den som svikit familjen, liksom...

 

Anders låste snabbt upp dörren till huset och manade Danne att gå in, så att han kunde stänga och låsa illa kvickt. Han kunde höra att TV:n stod på i vardagsrummet. Jonna var förmodligen redan hemma från skolan.

         ”Eh... kom! Vi går till mitt rum!” sa Anders och smög förbi vardagsrumsdörrarna.

         Men Danne släpade benen efter sig. Han såg sig om, som en turist på upptäcktsfärd i ett nytt spännande land.

         ”Anders, pappa är i telefon”, hördes plötsligt Jonnas röst bakom dom. ”Han tar med sig pizza hem, för mamma blir sen från jobbet. Han undrar vad du vill ha.”

         Anders vände sig om och såg på sin lillasyster, som stod i dörröppningen med ett frågande ansiktsuttryck och sin mobil mot örat.

         ”Anders har en kompis med sig”, sa Jonna i telefonen. ”Ska du också ha en pizza, eller?”

         ”Nä, han ska –” började Anders.

         ”Jag tar en Vesuvio”, sa Danne.

         ”Han tar en Vesuvio”, berättade Jonna i telefonen. ”Nä, inte Anders – hans kompis! Vad heter du?”

         ”Danne”, sa Danne.

         ”Han heter Danne. Men ge Anders en Azteka, då, som vanligt. Vad skulle han annars ta?”

         Jonna snodde runt och försvann in i vardagsrummet igen.

         Jaha, tänkte Anders, nu ska han stanna på middag också...!

 Dom gick in på Anders rum och Anders satte sig ner på sin säng. Han visste inte vad han skulle säga eller göra. Till och med Danne var tyst för ovanlighetens skull.

          ”Schysst att jag får stanna på pizza”, sa han plötsligt. ”Vesuvio är fan i mig det bästa jag vet!”

          Anders stirrade på honom.

          ”Okej”, sa han bara.

          Det vibrerade plötsligt i fickan. Han hade fått ett sms. Han tog upp telefonen och märkte att han fått flera meddelanden, som han helt missat att kolla.

 

 

         Anders stirrade på sms:en men kom sig inte för med att svara. Dannes närvaro i rummet distraherade honom allt för mycket. Han stoppade ner telefonen igen.

         Danne gick runt i rummet, tittade och undersökte. Petade på Anders saker. Kom med små kommentarer. Anders följde honom med blicken. Vad skulle han göra? Vad skulle han säga? Dom hade gått i samma klass i snart ett år och aldrig umgåtts. Anders hade aldrig känt ett minsta behov av att umgås mer med Danne än han redan gjorde – det vill säga inte alls. Han var så störig och påträngande. Snackade så mycket bull. Gjorde vad som helst för lite uppmärksamhet.

          ”...ni kan ju i alla fall försöka va lite schyssta mot honom ibland...” hade Pierre sagt.

          Men frågan var bara hur?

          Danne stannade plötsligt till vid fönstret och drog isär persiennerna.

          ”Shit! Har ni ÄPPELTRÄN i eran trädgård?” utbrast han och vände sig om mot Anders med ögon stora som tefat.

          ”Ja, vadå, då?”

          ”Fan, vad lyxigt!”

          Driver han??? tänkte Anders, men Danne verkade inte det minsta ironisk. Var han helt seriöst impad av att dom hade två äppelträd ute på bakgården? Men visst, han bodde ju i höghus och hade ingen trädgård alls, så det kanske inte var SÅ konstigt? Eller...?

          Danne tröttnade på äppelträden och öppnade istället Anders skrivbordslåda.

          ”Letar du efter nåt?” undrade Anders, med en växande irritation.

          ”Nä, bara kollar lite”, mumlade Danne och öppnade nästa låda.

          Anders skulle precis resa sig upp och smälla igen lådan över Dannes fingrar, då Jonnas plötsliga skrik avbröt honom.

          ”ANDERS!!! PABLO ÄR HÄR!!!”

         Anders vände sig mot dörren.

         Fuck! tänkte han. Fuck, fuck, fuck!