...

28. Vi ska tvätta käften på dig... i bajsvatten

Ljudet, eller oljudet, av höga röster avbröt plötsligt Anders tankar.

        Det hela gick så fort att han inte hann uppfatta varifrån det kom. Först utifrån, men sen...

        Dörren till omklädningsrummet for upp med en hög smäll och flertalet högljudda röster hördes genast därute.

        ”Man ska inte va så jävla käftig när man är liten och spinkig som du!”

        Han kände genast igen rösten. Det var Stefan från B-klassen. Stefan käftade lika ofta som gärna med folk, så det tonläget hade Anders hört förut.

        ”Inte när man är stor och ful som du, heller”, svarade nån och Anders tyckte sig känna igen den rösten också.

        Eftersom han varit ensam, hade han inte stängt toalettdörren ordentligt. Den stod fortfarande på glänt och genom springan kunde han se dom: Stefan, Mergim och en av deras minioner som knuffade nån mellan sig.

        Danne, från klassen.

        Anders kunde känna hur pulsen steg och hur han med ens slutade att andas.

        ”Va, sa du nåt, din lilla skit?” gick Stefan på.

        ”Du hörde mig!” svarade Danne.

        Stefan puttade honom mot Mergim, som stod bakom och knuffade hårt tillbaka. Deras stöddiga lilla minion-polare skrattade fult och knuffades även han för att visa att han var lika tuff som dom.

        ”Ta hans väska!” beordrade Stefan och Mergim slet Dannes ryggsäck av honom.

        ”Men släpp, ditt fucktard!” skrek Danne, men Stefan höll fast honom, medan Mergim rev upp blixtlåset och tömde ut innehållet på golvet.

        ”Wow, är det sånt här man har råd med när ens morsa går runt och horar på stan!” hånade Mergim och sparkade på innehållet. ”Din morsa måste ju fan va dålig på att knulla om hon bara har råd att köpa sån här skit!”

         ”Jag ska döda dig!” väste Danne.

         ”Va? Ska du döda mig?” sa Mergim. ”Hörde ni? Horungen ska DÖDA mig! Jag blir så jävla rädd!”

         ”Säger du horunge en gång till...!” varnade Danne.

         ”Horunge!” sa Mergim.

         Danne slet sig loss med ett vrål och kastade sig över Mergim, men Stefan och minionen hjälptes åt att brotta ner honom på golvet. Stefan ställde sig med ett knä över Dannes rygg och det andra på hans högra arm så att han inte skulle kunna röra sig. Anders kunde se Mergim plocka upp nåt från golvet, nåt av Dannes klädesplagg. Han pressade det mot Dannes ansikte.

        ”Här, svälj ditt eget svett, ditt lilla fnaskbarn!”

        ”Ditt fucking särbarn!” skrek Danne, tillbaka.

        ”Så liten och så ful i mun!” hånade Stefan. ”Vi kanske ska tvätta käften på dig, så du lär dig hur man snackar med dom som är över dig? Va?”

        ”I bajsvatten! Det skulle passa honom!” sa Mergim och skrattade högt. ”Kolla toaletten!” beordrade han plötsligt minionen, som tafatt närmade sig handikapptoaletten där Anders stod gömd. Anders kunde se honom närma sig genom dörrspringan. Det var försent för att låsa eller försvinna. Han backade instinktivt bakåt mot väggen, då minionen närmade sig med handen utsträckt mot handtaget. Han drog ett djupt andetag och slöt ögonen.

         Vad skulle hända när han blev upptäckt?

 ”Men inte DEN! Den ANDRA toaletten, fattar du väl?” ekade plötsligt Mergims röst mellan omklädningsrummets väggar och Anders öppnade återigen ögonen. Han kunde se minionen skynda sig bort till den andra toaletten och öppna dörren.

        Under våldsamma ansträngningar släpade dom den sprattlande, sparkande och svärande Danne över golvet och in i toaletten. Mitt i alltihop var det som om Anders plötsligt kunde förstå varför dom valt just den. Den låg närmare, varför dom skulle få det lättare att släpa honom dit. Och att den var mycket äckligare än handikapptoaletten, hade kanske också spelat in, i all deras sadism?

        Varför kom inte Pierre instörtande för att kolla läget? Han måste väl ha hört allt oväsen dom fört? Eller hade han redan återvänt till huvudbyggnaden? Var dom verkligen helt ensamma här i gympahallens omklädningsrum?

        Anders kunde höra Dannes gurglande skrik när det började spola därinne och Stefans och Mergims skratt.

        ”Kolla, helt jävla blöt!” skrek Mergim.

        ”Igen! Spola igen!” gapade Stefan.

        Det var som att nåt sprack inom Anders. Han kunde inte bita ihop längre. Han sköt upp dörren till handikapptoaletten och fastän hjärtat dunkade så hårt att han fick ont i huvudet närmade han sig den andra toaletten.

        ”Men kan ni inte sluta?”

        Han kunde knappt höra sin egen röst – och det var inte heller den som stoppade dom.

        ”Fan också, vattnet är slut!” klagade Stefan och daskade till vattenklosetten.

        ”Vi tar han till den andra toaletten!” föreslog Mergim och såg sig om. Hans blick mötte Anders och för nån sekund såg han riktigt rädd ut. ”Fuck...! Hur länge har du stått där?” sa han och fastän han försökte låta lika stöddig som vanligt, darrade han på rösten.

        Stefan vände sig genast om. Samma osäkerhet och rädsla för att åka fast, fladdrade förbi i hans ögon, men han hämtade sig snabbare än Mergim.

        ”Va fan gör DU här?”

        ”Jag blev sen från gympan”, sa Anders. Hans röst var alldeles matt och grumlig.

        Stefan och Mergim såg på varandra. Dom släppte Danne och reste sig upp.

        ”Kom du själv, eller?” ville Stefan veta.

        Anders flackade med blicken.

        ”Ah...”

        Stefan och Mergim såg ut att slappna av.

        ”Vad gör ni för nåt?” frågade Anders dumt, fastän han redan visste svaret. Tystnaden var olidlig och Stefans och Mergims ögon brände på honom. Han var tvungen att säga nåt. Stefan och Mergim klev ut ur den lilla toalettskrubben, minionen följde dom, med en förvirrad blick på Danne, som låg kvar på golvet därinne. Dom placerade sig som en hotfull vägg framför Anders, med blickar som borrade hål genom honom.

        ”Vi gav horungen ett litet bad”, sa Stefan kallt.

        ”Och du har inte sett nåt. Fattar du?” fyllde Mergim i.

         Anders var så ställd att han inte visste vad han skulle svara. Han hade alltid haft på känn att Stefan och Mergim inte hörde till hans fanclub. Men samtidigt visste dom ju att han var Ekmans polare och därför borde dom väl inte ge sig på honom? För till och med Mergim och Stefan slickade Ekmans röv, trots att dom jämt skulle vara så tuffa mot alla.

         ”Okej?” manade Stefan på, då han inte svarat Mergim.

         ”Okej”, sa Anders. Det kom som en viskning.

         ”Bra”, sa Stefan och borrade honom med blicken en sista gång. Därefter trängde han sig förbi Anders och gick ut ur omklädningsrummet. Mergim följde hans exempel. Deras minion började också gå, i ett försök att härma deras stöddiga gångstil, men hejdade sig vid dörren och spände blicken i Anders och hötte varnande med fingret.

         ”Du håller käften om det här, okej?” hotade han och slet igen dörren efter sig.

         Hade det varit under andra omständigheter hade Anders förmodligen skrattat åt honom, men kräkljuden och hostningarna inifrån toalettskrubben fick skrattet att fastna i halsen på honom...