...

27. Bakom all attityd

När Anders kom in i omklädningsrummet hade alla redan försvunnit. Hans väska och kläder hängde ensamt kvar på krokarna vid hans bänk och det var alldeles dödstyst. Lamporna var redan släckta och de höga smala fönsterrutorna spred endast ett grådaskigt och dystert sken över rummet. Men han brydde sig inte om att tända. Han kände sig låg och skuggorna därinne passade hans sinnesstämning.

        Han klädde av sig och duschade.

        Torkade och klädde sig.

        Hörde ekot från varje rörelse han gjorde.

        Varför hade HAN blivit tvungen att stanna kvar och få sig världens lektion i uppförande, när Danne slapp undan? Pierre var ju annars alltid så schysst mot honom och dom andra sportkillarna i klassen – dom som faktiskt försökte på gympan. Danne kom ju jämt med en massa lama ursäkter för att slippa delta. Som att han glömt gympakläderna eller vrickat foten – så att han skulle få gå ut och smygröka bakom skolan istället. Honom borde ju Pierre hata. Men det gjorde han inte av nån anledning. Danne fick ju till och med ha raseriutbrott och knuffa Anders inför hela klassen, utan att få nån skit för det efteråt.

        Pierre tyckte väl synd om Danne, för det gjorde ju deras mentor Suzanne, hade Anders märkt. Fastän Danne babblade och störde på hennes lektioner, så blev hon inte lika arg på honom som när nån annan – typ Fredrik eller Isak – gjorde det. Bara för att man är fattig och får specialhjälp i engelska och matte ska man väl inte få bete sig hur som helst, heller?

        ”...tänk på att Danne kanske inte har det så lätt, bakom all attityd...”, hade Pierre sagt.

        Tack, det visste Anders redan.

        Danne hade alltid gamla kläder med dålig passform (säkert köpta på second hand, eller nåt lika äckligt) och slitna billiga gympadojor på sig – till och med i vintras när det var snö och slask! Fastän hans morsa la så mycket tid på sitt eget utseende, så gick Danne runt och såg ut som en tattare. Klart man inte skulle vilja byta med en sån som han!

       Och Dannes telefon – Jesus Christ! Don't get me started – var säkert flera hundra år gammal och hade flera sprickor över skärmen – och där Tillbaka-knappen skulle sitta hade en stor bit lossnat så att man nästan såg rakt in till kretskortet! Danne skulle visa ett YouTube-klipp för Ekman en gång, men hans mobil var så seg att Ekman blivit tvungen att söka fram klippet på sin egen telefon...

       Hur pinsamt var inte det?

       När Danne börjat i klassen förra hösten hade dom ju ändå försökt ge honom en chans. Snackat lite med honom sådär som man gör. Men så hade dom ju förstått rätt snabbt att han inte var som dom. Och att han var full i skit och ljög som fan.

       Ibland berättade Emanuel att Danne sagt nåt och då berättade Pablo att Danne sagt nåt helt annat till honom, när dom pratat om samma grej. Och till Isak hade han sagt si och till Anders hade han sagt så. Värst var det med Ekman. Då hade överdrifterna och lögnerna ingen hejd. Ekman tog det oftast med ro. Han verkade tycka att det var underhållande när Danne ljög ihop en massa skit. Men Isak blev vansinnig och ställde Danne mot väggen.

       Och då ljög Danne ihop ett svar, då också.

       Men killarna kom överens om att inte låta honom få vara med nåt mer. I alla fall inte när han var sådär jobbig och kom med sin bullshit. Vilket var rätt ofta. Problemet var bara att Danne vägrade lämna Ekman ifred. Han verkade på allvar – PÅ FULLASTE ALLVAR – tro att han och Ekman var polare. Att Ekman skulle vilja umgås med nån som han!

        Och som idag på gympan: när Danne bara tog Ekmans vattenflaska och drack ur den, fastän Ekman inte ens gett honom tillåtelse till det. Vem gör så? Klart som fan att Anders måste markera mot Danne. Det var han som var Ekmans polare, inte Danne!

         Seriöst, asså?!

Anders ryckte åt sig sina grejer och gick in på den ena av omklädningsrummets toaletter. Den handikappanpassade toaletten, som till skillnad från den andra hade spegel och fönster. Fönstret var i frostat glas och spred samma dunkla, skumma sken som omklädningsrummets små fönstergluggar.

        Han stirrade på sin spegelbild och hatade den i några sekunder.

        Ekman var snygg på en nivå, som dom andra killarna på skolan – Anders själv inräknad – aldrig skulle kunna nå upp till. Det var väl en av nackdelarna med att vara hans polare: man var alltid fulare. Och det var ju ett problem om man gillade en tjej som Nina. Nu var ju kanske inte Ekman längre ett hot, för Nina hade träffat den där Samuel från Högsboskolan. Men Samuel var ju en söt kille, enligt Vera. Själv, hade Anders inte klassat Samuel som söt eller snygg, men eftersom Vera sa att han var det (INGEN hade bättre koll än Vera på vem som var het och vem som inte var det) så måste det ju naturligtvis vara sant.

        Och Anders visste i alla fall att han varken såg ut som Ekman eller den där Samuel. Alltså var han en ful kille. Kanske inte lika ful som Nicolas i klassen, eller lika tattigt klädd som Danne, men ändå ful...

        Fuck, asså!