...

26. Du kallade en av dina klasskamrater för horunge

Anders kallades in på Pierres kontor; det lilla arbetsrummet bredvid redskapsförrådet med skrivbord och friskvårdsböcker som idrottslärarna tydligen använde när dom inte undervisade. Pierre slog sig ned i kontorsstolen och Anders satte sig på den slitna gamla plaststolen på andra sidan skrivbordet.

 

          ”Ja, du vet ju varför du är här, Anders. Eller hur?” öppnade Pierre samtalet med och Anders nickade.

          ”Mm...”

          ”Du kallade en av dina klasskamrater för horunge idag och... jag kan inte låta en sån kommentar flyga över huvudet bara.”

          ”Nä”, sa Anders. ”Men jag bad ju om ursäkt”, la han till.

          ”Jo”, medgav Pierre. ”Men grejen är att jag tror att det här är ett problem som sträcker sig lite längre än så. Jag har ju haft er sen ni började förra året och Danne kom in nån månad senare, vet jag ju. Och även om ni inte tror det, så ser jag ju hur ni är med varandra.”

          Anders lyfte blicken från den punkt han fixerat på golvet.

          ”Jag hör ju er jargong och jag ser ju att ni är ett rätt tajt grabbgäng i klassen – där inte ALLA ingår, om man säger så. Till exempel Danne.”

          ”Nä, han gör väl inte det”, erkände Anders, mest för att fylla ut den tryckande tystnad som uppstod då Pierre inte sa något.

          ”Varför tror du att det är så?” frågade Pierre.

          ”Vadå, menar du?”

          ”Varför tror du att ni blivit SÅ grupperade att ni inte ens kan spela i samma lag i tio minuter utan att hamna i bråk med varann?”

          Anders funderade en lång stund. Han hade aldrig blivit utskälld av Pierre förut och sättet Pierre skällde på liknade inget han tidigare upplevt. Suzanne hade med största sannolikhet rutit och rutit och sedan krävt att beteendet aldrig skulle upprepas igen, om det som inträffat skett under en av hennes lektioner. Hon hade aldrig med lugn och hövlig ton bett honom förklara sig själv.

          ”Det är för att Danne är så j... jobbig.” Han hade tänkt säga jävla, men ångrade sig och kapade ordet från meningen. Pierre väntade tålmodigt på en fortsättning, varför Anders fortsatte. ”Han hänger efter oss hela tiden och fattar aldrig att vi inte vill. Eller ja, han hänger väl mest efter Adam och så. Men Adam blir ju irriterad på han och det märker vi ju. Och eftersom VI är hans polare, så...”

          ”...ser ni till att hålla Danne på avstånd?” frågade Pierre, då Anders inte avslutade meningen.

          ”Typ.”

          ”Är det Adam som ber er frysa ut Danne, eller?” ville Pierre veta.

          Anders visste att Adam Ekman var Pierres absoluta favorit bland eleverna. En favorisering som troligen kom sig av att Ekman alltid fick bäst resultat i allting på gympan, slog alla rekord och vann alla tävlingsmoment som Pierre introducerade. Dom kunde stå och snacka fotboll och hockey tills öronen trillade av på alla andra. Pierre hoppades nog innerligt att Ekman inte var ringledaren i allt det hätska hat som killarna kände så fort Danne närmade sig...

          Det var han ju förvisso inte heller. Snarare Isak, i så fall.

          ”Nä, det gör han inte. Men han går alla på nerverna, så då blir det väl att man ibland säger ifrån.”

          ”Varför går han er på nerverna?”

          ”För att han är så PÅ hela tiden. Och snackar massa skit och ska ha uppmärksamhet hela tiden.”

          ”Och du tror inte att han blir mer på, då när ni ignorerar honom?”

          ”Kanske det, men... vad ska vi göra då? Man orkar ju inte med honom.”

          ”Grejen är den att jag förstår att inte alla kan komma överens med alla och att vissa funkar bättre med varann än andra. Men när det kommer till HUR ni hanterar dom här situationerna, blir jag ju mer tveksam. När du till exempel vägrar ha Danne i samma lag på grund av att ni inte funkar med varann på rasterna och utanför skolan, så blir det ju ett problem för mig som lärare. Och att du använder ett ord som horunge... det är helt enkelt oacceptabelt.”

            Anders nickade, men mötte inte Pierres blick.

            ”Det kanske inte är nåt man tänker så mycket på när man är fjorton, men ens ordval speglar ju faktiskt vilka värderingar man har”, fortsatte Pierre. ”Så när du försöker såra Danne genom uttrycka dig så där, är du ju samtidigt extremt nedvärderande mot hans morsa – och hon är nog knappast prostituerad. Så att kalla en kvinna för nåt sånt får det ju att framstå som att du har en rätt svinig kvinnosyn, eller människosyn rentav.”

             Anders kände hur en lätt rodnad började bränna över kinderna.

             ”Tror du tjejerna i klassen skulle uppskatta om du använde såna uttryck mot nån av dom?” undrade Pierre. ”Att du skulle uppfattas som en schysst snubbe med den attityden?”

             Anders tänkte efter. Vera och Dessie skulle kanske inte bry sig. Dom använde ibland uttryck som slampa och slampig om vissa tjejer, men Nina och Elena skulle definitivt bry sig. Nina, som han tyckte så bra om, som han och Pablo och Elena skulle ha filmkväll och tacos med senare i höst. Nina hade ju själv läxat upp Fredrik och Isak när dom kallat Dannes morsa för hora på Veras fest.

             ”Nä, det tror jag inte dom skulle”, sa Anders.

             ”Nä, inte jag heller”, sa Pierre. ”Och det tror jag inte att Dannes morsa eller nån annan kvinna heller skulle uppskatta. Så nu för tiden när vi börjar bli lite mer medvetna om såna här grejer, så är det ju rätt viktigt att vi killar tänker på hur vi snackar om tjejer. Och jag vet ju att du egentligen är en smart kille och jag tror inte att du vill gå runt med såna unkna värderingar. Eller?”

             ”Nä.”

             ”Bra, bra”, sa Pierre. ”Men då tror jag att vi var klara här då. Men tänk gärna på det vi snackat om idag.”

             Anders nickade, reste sig och gick mot dörren. Innan han hunnit lämna rummet hejdades han av Pierres röst:

             ”Och Anders, tänk på att Danne kanske inte har det så lätt, bakom all attityd... så ni kan ju i alla fall försöka va lite schyssta mot honom ibland...”