...

54. Klassfesten - del 1 "Showen"
Klassfesten hölls i idrottsföreningens klubblokaler. Det var Fredriks föräldrar – som båda var aktiva i idrottsföreningen – som fixat en deal så att dom fick låna lokalerna helt gratis. Suzanne skulle bara vara där en kort stund för att kolla läget och hälsa på alla. Hon hade andra planer för kvällen och var tvungen att ge sig iväg. Istället var det Fredriks föräldrar, Anna Sörbergs föräldrar, Lisas mamma och Tanyas pappa som var där för att vakta klassen. Av nån anledning var också killarnas fotbollstränare Håkansson där – kanske för att representera idrottsföreningen?

         ”Fan, va stelt!” viskade Ekman till Anders. ”Han är fortfarande sur för att jag sluta med fotbollen!”

         ”Vad sa han då?” frågade Anders. Ekman och Håkansson hade snackat en stund, då Ekman anlänt till festen.

         ”Han försöker ge mig dåligt samvete. Men jag ska väl träna för min egen skull, inte för hans?”

         ”Jo”, sa Anders. ”Men han är väl knäckt: vi har ju inte vunnit en enda match sen du sluta...”

         ”Äh!” sa Ekman och skakade på huvudet.

*****
 
Ett buffébord hade ställts upp i lokalen, med dricka, snacks och godis och det fanns även korv med bröd och små pizzaslicar för dom som ville ha nåt matigare. Tanyas pappa hade tydligen en bakgrund som DJ och hade därför tagit med sig sitt mixerbord för att hålla igång dansgolvet. Fredrik var ovanligt nedtonad och inte alls sitt högljudda och vulgära jag som alla vara vana vid. Troligtvis på grund av att hans föräldrar var där och tjafsade på honom.

         ”Fredrik, du får väl hjälpa Anna då att fylla på i skålarna?” tjatade hans morsa.

         ”Fredrik, du kan väl ställa i ordning stolarna så att folk kan sitta nånstans?” gnällde hans farsa.

         ”Men, ja! Jag håller ju på!” väste Fredrik mellan tänderna. Han var illröd i ansiktet och man såg hur arg och generad han var, fastän han försökte undvika ögonkontakt med dom andra i klassen.

         Det var svårt att inte börja skratta åt det, fastän Anders tyckte synd om honom. Emanuel och Pablo hade däremot inga problem med att håna honom öppet.

          ”Ja, kom igen nu, Fredrik!” ropade dom. ”Fixa stolarna nu! Och fixa mer popcorn innan vi svälter ihjäl!”

         ”Han kommer ju börja grina snart om ni inte slutar!” fnittrade Dessie.

         ”Adam, sluta stå här och va tråkig!” sa Vera och drog Ekman med sig ut på dansgolvet.

         ”Vad får dig att tro att jag vill dansa med dig?” sa Ekman.

         ”Du har inget val”, sa Vera.

         Kajsa och Ellinor var tydligen osams igen. Anders kunde höra dom gräla på varandra ute i kapprummet. Tydligen hade dom kommit överens i förväg om att ha matchande kläder på festen, men Ellinor hade brutit sin del av överenskommelsen och nu var Kajsa sur för att hon fått spendera hela sin månadspeng på en klänning och ett par stövlar helt i onödan.

         ”Det är rätt åt dig att inte Isak kommer ikväll!” skrek Kajsa på Ellinor, som började gråta och låste in sig på toaletten.

         Marika hade däremot tagit på sig en lång rosa klänning, kvällen till ära, och sprang omkring i lokalen och gjorde piruetter inför alla som ville titta.

         ”Kolla på Marika”, sa Dessie. ”Hon tror visst att det är maskerad!”

         ”Ikväll tänker jag bara dansa!” ropade Marika och snurrade ännu fler varv. Johannes dansade i alla fall med henne och det verkade åtminstone som att Marika var nöjd.

Festen var redan igång när dörren till klubblokalen öppnades och Danne gjorde sin entré. Marika och Johannes slutade genast dansa när dom såg honom och sprang fram för att hälsa. Eftersom Marikas och Johannes dans dragit så mycket uppmärksamhet till sig, följde allas blickar automatiskt med dom till dörren där Danne stod – och Anders noterade genast att Danne höll två stora pappkassar från Coop i händerna. Danne såg sig om i lokalen och gick sedan raka vägen fram till buffébordet. Han ignorerade Johannes och Marikas hälsningar. Ville inte associeras med dom ikväll, för nu var det dags för hans stora show – showen som skulle bevisa för alla att han inte var nån tattig snyltare som fick gratis käk för att han ansågs vara ett cp-barn.

         Danne ställde upp kassarna på bordet och plockade demonstrativt upp tvålitersflaskor med cola och fanta och chipspåsar med olika smaker och dippsåser. I den andra kassen grävde han fram godis och några plastförpackningar med chokladbollar och punschrullar. Han ställde ut allt på bordet och sa sedan högt:

         ”Här! Varsågoda!”

         Alla närmade sig buffébordet överraskade och skeptiska.

         ”Men du skulle ju inte ta med dig nåt, sa du?” sa Pablo förvånat.

         ”Jag ljög bara”, sa Danne. ”För att jävlas med Isak. Jag trodde aldrig han skulle ta det på så stort allvar att han skulle stanna hemma.”

         Alla bara stirrade på honom.

         ”Jag skulle ALDRIG snylta på er andra”, sa Danne. ”Jag är väl ingen tattare heller. Så ta för er nu!”

         ”Asså, det här är ju väldigt mycket godsaker du tagit med dig”, sa Anna Sörbergs mamma besvärat. ”Ni skulle ju bara handla för åtti-nitti kronor ungefär.”

         ”Då har vi ju så det räcker i alla fall”, sa Danne nonchalant.

         ”Ja, jag kan väl ställa undan lite, så du kan ta med dig hem om det blir nåt över”, sa Anna Sörbergs mamma och började plocka bland Dannes godis och snacks.

         ”Gör som du vill. Men jag tog med det för att det skulle ätas”, sa Danne och vände henne ryggen. ”Jag behöver inte ha med mig nåt hem...”

         Han lät blicken spela över klasskamraternas förvånade nyllen, ryckte självsäkert på axlarna och stoppade en pizzaslice i munnen.

         Showen var igång.

53. Stjäla pengar

Det måste gå. Det bara måste gå. Några alternativ fanns inte. Någon stackars loser som måste snylta på klasskamraternas snacks för att kunna gå på klassfesten, kunde han bara inte sluta som. Även om bara Isak sagt det – och kamratstödjaren Anna Sörberg, men henne sket han i – så innebar det fortfarande att orden planterat en idé i dom andras bakhuvuden.

        En idé som måste krossas.

        Och det enklaste sättet att krossa den idén?

 

 

Morsan låg och sov. Tycktes helt utslagen. Det brukade hon vara när hon var hemma. Sova större delen av dagarna. Eller ligga inne på rummet och kolla sin telefon. Men nu sov hon bara.

        Danne smög sig fram till hennes säng. Hon lät alltid handväskan ligga bredvid sängen. Det visste han. Ikväll var inget undantag. Han öppnade försiktigt väskan, stack ned handen och kände efter hennes plånbok. Hoppades innerligt att hon inte skulle vakna. Hoppades ännu mer att det skulle finnas någon bortglömd femtilapp där nånstans så att han kunde få ihop till åtminstone en läsk, lite lösgodis eller en påse chips. Något som kunde bevisa för alla att Isak hade fel...

        Han fick tag i en tampong. Tänkte att: Jaha, det är den tiden i månaden, innan han hunnit hejda tanken. Han ville inte veta... tändare, cigaretter, tuggummin, gamla kvitton, sminkgrejer, BINGO!

        Han tog plånboken ur väskan.

        Öppnade.

        Bankkort, busskort, legitimation...

        En femhundring och en tvåkrona.

        Inget annat.

        Fan då. Inget annat? Inget mindre?

        Han stirrade på femhundralappen. Hans enda chans. Tänk om det var samma med den som med hennes cigg? Hon hade ett öppnat paket i jackan, ett öppnat i väskan, ett öppnat i köksskåpet och ett öppnat på byrån.

        Hon hade aldrig någonsin märkt att han nallat av hennes cigg. Att han lyckats fylla hela paket med enstaka cigg här och där och gjort det sen han var tolv. Kanske var hon likadan med sina sedlar? Hon MÅSTE vara likadan, för annars hade han ingen chans.

        Han kunde inte snatta så mycket i butik utan risken att åka fast.

        Detta var det säkraste alternativet...

52. Nya kläder till klassfesten
 ”Mamma, kan du föra över pengar så jag kan köpa lite nya kläder till klassfesten?” frågade Anders.

       ”Nya kläder?” upprepade Mamma och lyfte blicken från instruktionspappret till den nya TV-bänken, en alldaglig historia i mörkt trä, som hon och Pappa höll på att montera upp i vardagsrummet. ”Men du fick ju nya kläder i början av månaden.”

        ”Jo, men nu när det är fest med hela klassen, vore det kul med nya.”

        ”Vad är det för fel på dom vi köpte sist?”

        ”Det är väl inget fel, bara att alla har sett dom nu.”

        Mamma skrattade.

        ”Okej, det där måste väl vara den dummaste anledning jag hört till att skaffa nya kläder!”

        ”Pappa sa att jag fick!”

        ”Jaså? Men då kanske han kan lägga ut då?”

        Mamma spände blicken i Pappa.

        ”Jag betalade ju verkstan när vi servade bilarna”, sa Pappa.

        ”Och varför lovade du då att JAG skulle betala, istället för att bara säga nej?”

        ”Jag lovade inte att du skulle betala nåt, jag sa bara att han skulle höra med dig, eftersom du har mer pengar just nu.”

        Anders anade vartåt det barkade: ett nytt gräl. Därför skyndade han sig att säga:

        ”Adam skulle få nya kläder av sina föräldrar.”

        ”Ja, men Adams föräldrar har ju lite bättre ekonomi mot vad vi har. Och förresten, måste du inte alltid härma honom bara för att ni är kompisar. Jag menar, Pablo då? Ska han också skaffa massa nya kläder, eller?”

         Anders vågade inte ljuga. Även om hans föräldrar inte umgicks regelbundet med Pablos farsa Miguel, kände dom ändå varandra och eftersom dom bodde på samma gata vore det inte särskilt svårt för dom att fråga honom personligen.

         ”Han skulle i alla fall fråga sin farsa”, mumlade Anders.

         ”Varför måste ni hetsa varandra på det här sättet?” undrade Mamma. ”Tycker du inte att det är lite taskigt mot nån som Miguel som har tre barn att försörja – alldeles själv?”

         Pablos farsa hade fortfarande inte träffat någon ny, sedan hans fru gått bort i bröstcancer när Pablo var tio.

         ”Vet du vad? Både Sofia och Valentina jobbar extra inne i stan för att ha råd med sina kläder och skor, fast dom fortfarande går på gymnasiet”, upplyste Mamma, fastän Anders redan visste om att det var så. ”Det är så verkligheten ser ut. Pengar och prylar växer inte på trän.”

         ”Nänä, men skit i det då!” suckade Anders och slog sig uppgivet ner i soffan.

         Mamma stirrade på honom och sedan vände hon sig mot Pappa.

         ”Jaha, tack så mycket!”

         ”Vadå?” undrade Pappa defensivt.

         ”Ja, tack för att du alltid ska se till så att jag blir den taskiga och tråkiga av oss två.”

         ”Det har jag väl inte gjort?”

         ”Du kunde bara ha sagt att: Nej, det blir inga nya kläder, du får nöja dig med det du fick förra månaden. Men istället så skickar du Anders till mig, så att jag måste vara den som gör honom besviken. Till och med du borde väl tycka att det är löjligt att han ska ha nya kläder till sin klassfest, bara några veckor efter att jag praktiskt taget bytt ut hela hans garderob?”

        ”Varför gör du en sån grej av det?” undrade Pappa. ”Jag la ju ut för servicen på bilarna, då är det väl bara rättvist om du bidrar till ungarnas kläder?”

        ”Vi kom överens om att du skulle stå för bilkostnaderna den här gången, för att jag gjorde det förra gången. Och förresten så är det ALLTID jag och har i ALLA TIDER varit jag som betalat för Anders och Jonnas skor och kläder – och där har du ALDRIG bidragit en endaste krona!”

         Pappa la ifrån sig påsen med TV-bänkens skruvar och reste sig upp.

         ”Asså, jag är så förbannat trött på att aldrig kunna få komma hem och ha en lugn stund med dig i det här jävla huset!” klagade han.

         ”Och jag är trött på att du aldrig tar ansvar för nånting här och bara lever i nån liten bubbla hela tiden!” svarade Mamma.

         Nu orkade inte Anders höra mer. Han for upp ur fåtöljen och gick med ursinniga steg ut ur vardagsrummet.

         ”Varför skiljer ni er inte då, era jävla idioter!” skrek han och smällde igen dörren till sitt rum. Det blev alldeles knäpptyst därute.

*****

Det blev ingen gemensam middag med familjen den kvällen. Alla höll sig för sig själva och Anders stannade på sitt rum, trots att magen börjat skrika av hunger efter några timmar. Han orkade inte se dom och eftersom hans föräldrar lämnat honom ifred sedan grälet i vardagsrummet, var nog den känslan ömsesidig.

        När klockan var 20:52 knackade det försiktigt på dörren och Jonna kom in. Anders instinktiva reaktion var att snäsa åt henne att gå, men då han såg hennes blick förstod han att det inte var läge för det. Jonna stängde dörren bakom sig och lutade sig mot den. Hon var tyst några sekunder, tycktes samla sig inför det hon ville säga honom.

        ”Anders? Tror du mamma och pappa kommer skilja sig?”

        ”Jag... jag vet inte, Jonna...”

        Evigheter av tystnad.

        ”Men... är det det du vill?”

        ”Nä. Nä, det vill jag väl inte...”

        ”Men, varför sa du att dom skulle... förut?”

        ”Jag vet inte varför jag sa det, Jonna... jag var bara så arg...”

        ”Men tror du att dom kanske kommer...?”

        ”Dom har alltid bråkat, Jonna. Men aldrig gjort nåt åt det. Så det kommer nog inte hända nåt.”

        ”Okej.”

        Jonna var tyst en lång stund. Så frågade hon:

        ”Kan vi lyssna på lite musik?”

        Egentligen hade han inte lust. Helst ville han bara sitta ensam i mörkret och tänka. En vanlig dag, efter ett vanligt gräl mellan föräldrarna hade han förmodligen sagt nej. Men han hade låtit sin käft glappa den här gången och sagt det han länge tänkt, men aldrig vågat säga högt och det hade tydligen gjort Jonna orolig. På något sätt gav det honom skuldkänslor. Han borde vetat bättre...

        ”Okej, så länge det inte är några smöriga ballader bara...” svarade han och tog fram hörlurarna till sin telefon.