...

64. Dreams do come true!

Bussen gled in vid Stortorget och killarna hoppade av. Det var verkligen inte första gången Danne åkt in till city – långt ifrån. Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om luften fyllts med en elektricitet han aldrig tidigare känt av.

       Han hade inte åkt in själv eller med tråkiga Johannes, utan med dom: Ekman och dom andra killarna, som Ekman jämt kallade för sina ”boys” så att deras samlingsnamn på skolan blivit just boysen, eller Ekmans boys. Det lilla entouraget av noggrant (?) utvalda killar, som alltid svärmade runt Ekman, var han än befann sig.

       Och nu hade Ekman plötsligt sträckt ut sin hand och låtit Danne få följa med. Och han hade försvarat honom mot Isaks gnäll. Till och med pröjsat för hans bussbiljett, som om dom varit polare i åratal. Det var det här ögonblicket Danne längtat efter ända sedan han börjat i deras klass i sjuan. Han skulle äntligen få komma nära Ekman nu, alldeles, alldeles nära...

        Dreams do come true!

        Men än var inte kampen över. Det var han, trots all glädje, smart nog att begripa. På bussen hade Ekman satt sig själv på det yttre sätet, med benen ut i mittgången och lutat sig med armen mot sätet framför; ingen skulle få sitta bredvid honom. Inte ens Isak, som annars alltid var så snabb på att claima platsen närmast Ekman. Nä, Isak hade till och med stått där som ett stort fån i flera sekunder, innan han fattat att Ekman inte tänkte låta honom få sitta på platsen bredvid.

       Danne undrade om Ekman gjort så med flit. För att visa att tävlingen var igång: den som imponerade mest på honom i eftermiddag skulle få Isaks plats?

       I så fall var Danne definitivt beredd att gå upp till kamp!

Dom vandrade tillsammans, sida vid sida, genom gallerian, som om dom aldrig gjort annat. Och Danne var bara med, som om han hörde till boysen och alltid hade gjort det. Alla babblade på och skrattade som vanligt. Ingen av dom agerade som om det hörde till ovanligheterna att ha honom med sig. Inte ens Isak käftade emot längre, även om han inte sa så mycket till just Danne.

       Dom passerade butik efter butik. Skrattade åt fula saker som hängde i vissa skyltfönster och beundrade annat i andra. Vid Levi's gjorde Ekman tvärstopp.

       ”Hon jobbar idag!” sa han till boysen, som genast verkade vara med på noterna. Danne följde förvirrat deras blickar in i butiken. Såg den långa brunetten i tajta slitna jeans och knallrött läppstift, som nonchalant rättade till raderna av denim. Då hon lutade sig över ett av borden och sträckte fram armarna för att justera det översta byxparet tvärsemot, kunde han se hennes bröst puta ut under t-shirten. Det pirrade till mellan benen på honom.

       ”Fan, om man skulle gå in och pröva några jeans idag”, mumlade Ekman drömmande. ”Så jävla snygg...!”

       ”Ah, så sjukt jävla snygg”, mässade Isak, Anders och Pablo om vartannat.

       ”Jag går in”, sa Ekman bestämt.

       ”Det vågar du aldrig”, sa Pablo, varpå Ekman resolut begav sig in i butiken. Rakt fram till brunetten.

       Ekman var ju ändå Ekman, tänkte Danne, men den här bruden måste väl vara minst arton eller nitton (!!) så vad kunde han möjligtvis förvänta sig av henne??

       Boysen stod gapandes och stirrade med stora ögon, medan Ekman pratade med brunetten. Hon verkade neutral, eller fanns det glimten av ett leende i hennes ögon? Ekman nöp tag i sina egna jeans. Han bar faktiskt ett par svarta Levi's idag. Pekade på ett par liknande som hängde på en krok och frågade nåt. Brunetten svarade och gick sedan till kassan, där hon hämtade en katalog. Ekman sa nåt. Brunetten skrattade till och Ekman skrattade till och hon la ned katalogen i en liten papperskasse med butikens logga på. Ekman återvände ut.

       ”Då drar vi väl vidare då, boys”, sa han.

       ”Men vad sa hon?” undrade Isak.

       ”Och vad sa du?” undrade Pablo.

       Men Ekman log bara och drog tummen och pekfingret längs med munnen i en retsam ”mina-läppar-är-förseglade”-gest.

       ”Är det försent att käka mjukglass i oktober?” undrade Pablo när dom passerade cafeterian mellan rulltrapporna.

       ”Det är aldrig försent”, sa Ekman och alla närmade sig kiosken.

       Danne stirrade på glassmaskinen och dom olika strösselsorterna. Han borde verkligen plocka stilpoäng nu och bjuda Ekman, innan nån av dom andra hann göra det.

       ”Jag tar ditt”, sa han till Ekman och trängde sig fram till kassan. ”Du bjöd ju på bussen.”

       Ekman protesterade först, men Danne var envis. Han var ju tvungen att bevisa för Ekman att han var en riktig polare, nån som Ekman kunde räkna med. Det blev heller inte så farligt dyrt, för medan dom andra tog glass med topping ville Ekman bara ha en mugg kaffe.

       ”Sen när dricker du kaffe?” undrade Anders.

       ”Det är Peter som lärt mig”, sa Ekman och andades in doften från sin kaffemugg.

       Danne såg hur Isak högg med skeden i sin glass, så att en del av hans karamelltopping spratt iväg och hamnade på golvet. Han hade förstått att Isak hatade Peter, precis som han hatade ALLA andra snubbar som försökte närma sig Ekman, eller som Ekman visade intresse för. Det var ju knappt så han ville låta Anders och Pablo komma för nära!

       Danne visste inte riktigt vad han själv tyckte om Peter. Han förstod sig inte på honom. Peter sa aldrig särskilt mycket och när han väl gjorde det, använde han så konstiga vuxna ord att Danne knappt fattade hälften av det. Mest gick Peter runt för sig själv med sina hörlurar på (han verkade inte ens vilja bli vän med nån på skolan och det var ju hur konstigt som helst, ju?!) eller så satt han och tecknade eller skrev i sitt block. Vad han skrev för nåt, anade Danne inte, men han hade sett några av Peters teckningar och var tvungen att erkänna att de var riktigt snygga. Och han var ju lätt den av killarna i klassen som gjorde bäst ifrån sig på musiklektionerna.

       I alla fall var det vad Ekman tyckte, för han gick ju fram till Peter varenda musiklektion och gav honom beröm, hade Danne märkt, så då måste det ju vara sant.

       Danne kunde väl knappast säga att han hatade Peter, sådär som Isak gjorde. Men visst störde det honom sönder och samman att nån som Peter, som gått den kortaste perioden av alla i klassen, klättrat så snabbt i status hos Ekman – utan att ens försöka!

       Han var inte ett dugg sådär, som man skulle vara, och han ansträngde sig inte alls, så som alla andra gjorde, för att vinna Ekmans respekt, men ändå fick han den helt gratis. Numera fick Peter skriva grupparbeten med Ekman, ibland hänga HELT SJÄLV med honom på rasterna – bara dom två – och till och med lära ut hur man drack kaffe...!

       ”Åh, på tal om Peter!” sa Ekman plötsligt. ”Det är en butik jag vill besöka!”

       ”Vadå för butik?” frågade Isak misstänksamt.

       ”Ni ska få se”, sa Ekman och gick ut ur gallerian.