...

64. Dreams do come true!
Bussen gled in vid Stortorget och killarna hoppade av. Det var verkligen inte första gången Danne åkt in till city – långt ifrån. Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om luften fyllts med en elektricitet han aldrig tidigare känt av:

         Han hade inte åkt in med tråkiga Johannes, utan med dom: Ekman och dom andra killarna, som Ekman jämt kallade för sina ”boys” så att deras samlingsnamn på skolan blivit just boysen, eller Ekmans boys. Det lilla entouraget av noggrant (?) utvalda killar, som alltid svärmade runt Ekman, var han än befann sig.

         Och nu hade Ekman plötsligt sträckt ut sin hand och tagit Danne med. Till och med pröjsat för hans bussbiljett, som om dom varit polare i åratal. Vilket han längtat efter sedan han börjat i deras klass i sjuan.

         Dreams do come true!

         Men än var inte kampen över. Det var han, trots all glädje, klok nog att begripa. På bussen hade Ekman satt sig själv på det yttre sätet, med benen ut i mittgången och lutat sig med armen mot sätet framför; ingen skulle få sitta bredvid honom. Inte ens Isak, som annars alltid var så snabb med att claima platsen närmast Ekman.

         Danne undrade om Ekman gjort så med flit. För att visa att tävlingen var igång: den som imponerade mest på honom i eftermiddag skulle få Isaks plats?

          I så fall var Danne definitivt beredd att gå upp till kamp!

Dom vandrade tillsammans, sida vid sida, genom gallerian, som om dom aldrig gjort annat. Och Danne var bara med, som om han hörde till boysen och alltid hade gjort det. Alla babblade på och skrattade som vanligt. Ingen av dom agerade som om det hörde till ovanligheterna att ha honom med sig. Inte ens Isak käftade emot längre, även om han inte sa så mycket till just Danne.

         Dom passerade butik efter butik. Skrattade åt fula saker som hängde i vissa skyltfönster och beundrade annat i andra. Vid Levi's gjorde Ekman tvärstopp.

         ”Hon jobbar idag!” sa han till boysen, som genast verkade vara med på noterna. Danne följde förvirrat deras blickar in i butiken. Såg den långa brunetten i tajta slitna jeans och knallrött läppstift, som nonchalant rättade till raderna av denim. Då hon lutade sig över ett av borden och sträckte fram armarna för att justera det översta byxparet tvärsemot, kunde han se hennes bröst puta ut under t-shirten. Det pirrade till mellan benen på honom.

         ”Fan, om man skulle gå in och pröva några jeans idag”, mumlade Ekman drömmande. ”Så jävla snygg...!”

         ”Ah, så sjukt jävla snygg”, mässade Isak, Anders och Pablo om vartannat.

         ”Jag går in”, sa Ekman bestämt.

         ”Det vågar du aldrig”, sa Pablo, varpå Ekman resolut begav sig in i butiken. Rakt fram till brunetten.

         Ekman var ju ändå Ekman, tänkte Danne, men den här bruden måste ju ändå vara minst arton eller nitton – !! – så vad kunde han möjligtvis förvänta sig av henne??

         Boysen stod gapandes och stirrade med stora ögon, medan Ekman pratade med brunetten. Hon verkade neutral, eller fanns det glimten av ett leende i hennes ögon? Ekman nöp tag i sina egna jeans. Han bar faktiskt ett par Levi's idag. Pekade på ett par liknande som hängde på en krok och frågade något. Brunetten svarade och gick sedan till kassan, där hon hämtade en katalog. Ekman sa något. Brunetten skrattade till och Ekman skrattade till och hon la ned katalogen i en liten papperskasse med butikens logga på. Ekman återvände ut.

          ”And that's how it's done, gubbar!” sa han och började gå.

          ”Men vad sa hon?” undrade Isak.

          ”Och vad sa du?” undrade Pablo.

          Men Ekman log bara och drog tummen och pekfingret längs med munnen i en retsam ”mina-läppar-är-förseglade”-gest.

 ”Är det försent att käka mjukglass i oktober?” undrade Pablo när dom passerade cafeterian mellan rulltrapporna.

         ”Det är aldrig försent”, sa Ekman och alla närmade sig kiosken.

         Danne stirrade på glassmaskinen och dom olika strösselsorterna. Han borde verkligen bjuda Ekman, med tanke på bussresan.

´        ”Jag tar ditt”, sa han till Ekman och trängde sig fram till kassan. ”Du bjöd ju på bussen.”

         Ekman protesterade först, men Danne var envis. Han måste bevisa för alla att han var en riktig polare, någon att räkna med. Inte någon som bara åkte snålskjuts. Det blev heller inte så farligt dyrt, för medan dom andra tog glass med topping ville Ekman bara ha en mugg kaffe.

         ”Sen när dricker du kaffe?” undrade Anders.

         ”Det är Peter som har lärt mig”, sa Ekman och blinkade.

         ”Peter?” upprepade Isak och Danne gissade på Isaks ton att han tyckte lika illa om Peter, som han tyckt om honom för bara några timmar sedan.

         Danne visste inte riktigt vad han själv tyckte om Peter. Bara att han inte förstod sig på honom. Han sa aldrig särskilt mycket och när han väl gjorde det använde han så konstiga vuxna ord att Danne knappt fattade hälften av det. Mest satt Peter med sina hörlurar på och tecknade eller skrev i sitt block. Vad han skrev för nåt, anade Danne inte, men han hade sett några av Peters teckningar och var tvungen att erkänna att dom var riktigt snygga. Men Ekman gillade tydligen Peter – och tillräckligt mycket för att låta honom lära ut hur man drack kaffe och sånt. Och det var väl egentligen det enda som skavde i Danne, när det gällde Peter. Att han var så annorlunda och till och med gått en kortare period än honom i deras klass och ändå vunnit Ekmans respekt, så mycket snabbare. Utan att ens försöka. Det var ju inte riktigt rättvist...

          ”Åh, på tal om Peter!” sa Ekman plötsligt. ”Det är en butik jag vill besöka!”

          ”Vadå för butik?” frågade Isak misstänksamt.

          ”Ni ska få se”, sa Ekman och gick ut ur gallerian.