...

60. Skolfoto och fåniga poser

På måndagen efter klassfesten var det dags för 8C att ta sina skolfoton i ensemblerummet, som annars användes under musiklektionerna. Gruppbilden var redan avklarad, varför det endast var porträttfotona kvar. Fotografen hade byggt ett bås av sina reflexskärmar uppe på scenen, där en pall var placerad framför kameran och blixtarna. Eleverna kallades in, en efter en, för att ta sina enskilda foton bakom skärmarna. Fotografen hade annonserat att han tänkte börja med killarnas porträtt så att tjejerna kunde få en stund för sig själva innan det var dags för deras fotografering.

          ”Bara för att vi är tjejer tror han att vi behöver gå ut och fixa sminket och håret igen innan det är vår tur”, fnös Nina.

          ”Jävla gubbe!” sa Elena. ”Vi drar till cafeterian istället.”

Fredrik kallades in först, medan Danne och Johannes ställde sig utanför skärmarna i väntan på deras tur – blev dom klara tidigt kunde dom springa ut bakom skolan och röka en stund innan nästa lektion. Dom andra killarna hade satt sig på stolsraderna nedanför scenen och Isak började redan bli otålig.

          ”Fan, vad tid det tar!” klagade han. ”Hur seg kan Fredrik va, egentligen?”

          Danne kikade in bakom skärmen och såg hur fotografen fixade med kamerans stativ, medan Fredrik satt och väntade på pallen.

          ”Synd att hans föräldrar inte kan va här och skynda på honom – som på klassfesten”, sa Pablo och alla som varit med på festen började flina.

          ”Vadå, vad gjorde dom på klassfesten?” undrade Isak, som inte förstod vad Pablo syftade på.

          ”Skämde ut honom rätt rejält”, förklarade Ekman.

          ”Men Fredriiiik! Du kan väl HJÄLPA henne med chipsen så din klass får nåt att äta!” sa Pablo och det var tydligt att han imiterade Fredriks morsa.

          ”Fredrik, nu får du la ta å snabbe på med skolfotot, så klassen slipper å vänte!” sa Anders med hes och skrovlig röst. Han härmade Fredriks farsas värmländska uttal på alla L-ljuden.

          ”Men gud, dom är ju likadana när man är hemma hos honom”, sa Isak. ”Fredrik, duka bordet genast! Fredrik, har du verkligen gjort dina läxor?”

          ”Det är inte lätt”, sa Ekman. ”Stackarn...!”

          Danne sneglade in bakom skärmarna igen. Fotografen justerade nu blixtarnas position och brände av några testbilder.

          ”Men vad håller han på med?” hörde han Isak sucka nedanför scenkanten.

          ”Danne! Vad gör han bakom skärmen, egentligen?” ropade Ekman plötsligt och Danne vände sig förvånat om. Dom hade faktiskt hälsat på honom den morgonen och ingen hade käftat eller haft attityd. Förmodligen tack vare att det gått så bra på klassfesten. Men utöver det, hade ingen sagt särskilt mycket till honom.

           Förrän nu.

           Danne såg Ekmans och dom andra killarnas förväntansfulla miner och sträckte sig på nytt förbi skärmen. Fredrik satt och skruvade besvärat på sig framför kameran och fotografen kom med sina tillrättavisningar:

           ”Kan du sträcka lite på dig? Och du får gärna le lite, också.”

           Danne vände sig mot killarna och sa:

           ”Men... typ, så här!”

           Han plutade med läpparna och flaxade med ögonfransarna. Ekman och Pablo började skratta – och stärkt av deras respons fortsatte Danne:

           ”Och sen har han kört ett par såna här!”

           Han knöt näven och stoppade långfingret halvvägs in i munnen och tog sig själv i skrevet. Nu gapskrattade dom. Anders också.

           ”Vad gör han mer?” frågade Pablo.

           ”Så här!”

           Danne rullade på höfterna och juckade med skrevet. Smiskade fram och tillbaka i luften med ena handen. Killarnas skratt blev ännu högre. Till och med Isak, som alltid annars hatade allt han gjorde och sa, vek sig dubbel av skratt. Danne fortsatte med alla dumma, fåniga poser han kunde komma på och det var som om dom inte kunde få nog. Dom skrattade så att dom grät.

            Alla utom Emanuel, Timbot och Nicolas.

            ”Så, då var vi klara med dig, då!” sa plötsligt fotografen och Fredrik klev fram bakom skärmarna. ”Ska vi fortsätta med dig, nu?” frågade han Danne, som följde med honom.

            ”Vad skrattar ni åt?” ville Fredrik veta.

            ”Inget!” sa Pablo och Anders i mun på varandra.

            ”Gick det bra?” frågade Ekman oskyldigt och nya skrattsalvor bröt ut.

            ”Ja”, sa Fredrik. ”Vad är det som är så kul?”

            ”Danne härmade dig när du blev fotograferad”, skvallrade Emanuel. ”Typ, härmade dina poser och så.”

            ”Men jag gjorde väl inga speciella poser?” sa Fredrik. ”Det var ju bara ett vanligt porträtt.”

           ”Han gjorde narr av dig”, sa Timbot. ”Sa att du gjorde massa sexuella och fjantiga rörelser framför kameran och mot fotografen.”

           ”Typ, förlöjligade dig totalt”, sa Emanuel. ”Så här.” Han härmade några av poserna Danne gjort och Fredrik såg genast rasande ut.

           ”Så gjorde jag inte alls!” fräste han.

           ”Är du säker på det?” frågade Pablo.

           ”Då kan vi ta nästa”, sa fotografen. Danne kom ut igen och Johannes gick in bakom skärmen.

”Va fan menar du med att härma mig?” fräste Fredrik åt Danne. ”Jag höll inte alls på och juckade mot kameran och va det nu var för skit du påstod att jag gjorde!”

         ”Jag bara gjorde vad jag såg DIG göra”, retades Danne, vilket fick Fredrik att explodera.

         ”Du snackar skit!”

         ”Men lägg av, det var ju bara på skoj!” sa Ekman.

         ”Att han förlöjligar mig och skrattar bakom min rygg?” sa Fredrik defensivt.

         ”Han tog det lite väl långt för att bara va ett skämt”, sa Emanuel.

         ”Men alla skratta, så vi är lika skyldiga allihop”, sa Ekman.

         ”Jag skratta inte”, skyndade sig Emanuel att säga.

         ”Det gjorde du visst!” sa Isak. ”Du skratta ju fan högst av alla.”

         Han ljög och det visste alla, men Emanuel blev ändå osäker.

         ”Öh... nä, det-det gjorde jag väl inte”, stammade han.

         ”ATT du gjorde!” sa Isak hårt och spände blicken i honom.

         ”Det gjorde han faktiskt”, hakade Pablo på.

         För första gången sedan Danne börjat i klassen, såg han hur Fredrik tappade hakan. Han stirrade från den ene till den andre.

          ”Asså, ni kan bara...” sa han upprört men avslutade aldrig meningen, utan gick istället med snabba steg ut ur ensemblerummet.

          ”Men Fredde! Vi skoja ju bara!” ropade Ekman efter honom. Han flinade fortfarande.