...

65. du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!
 ”Det är tydligen en nyöppnad butik på Norra Hamngatan”, förklarade Ekman medan han förde boysen och Danne genom stan. ”Med gamla LP-skivor och posters och massa andra coola retrogrejer.”

         ”Men det är väl ingen av oss som har LP-spelare hemma”, sa Isak. ”Förutom du, då.”

         Det var sant. Anders hade ingen LP-spelare och såvitt han visste saknade Pablo och Isak det också. Ekmans föräldrar hade däremot en hel LP-samling nere i salongen i deras villa, som dom lyssnat på en gång när dom varit hemma hos honom.

        ”Nä, men det kan ju va kul att titta ändå”, tyckte Ekman. ”Kanske finns nåt annat som kan va intressant därinne. Peter sa att dom hade massa skitcoola grejer.”

        ”Men Peter är ju som han är”, sa Isak hånfullt. ”Han har ju lite... speciell smak, om man säger så.”

        ”Vadå då?” undrade Ekman.

        ”Han är ju sjukt torr. Gillar bara massa konstiga och tråkiga saker, så om HAN tycker att nåt är skitcoolt vet man ju inte vad det kan vara. Jag menar, han sitter bara och RITAR och LÄSER varenda rast – hur kul är man då på en skala?”

        Isak sökte både Anders och Pablos blickar, som om han önskade deras medhåll. Men innan Anders bestämt sig för hur han skulle reagera, vände sig Ekman om och sa med ovanlig skärpa:

        ”Peter är fan den smartaste jag känner. Jag har aldrig träffat nån med så bra musiksmak som han och han är skitgrym på att rita. Och du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!”

         Isak stirrade nästan skrämt på Ekman och hans haka hängde ner mot bröstet som en fallucka. Hans kinder blev alldeles röda och flammiga. Dom grälade inte ofta och Anders visste inom sig att det här var just anledningen till det: Isak var livrädd för att göra Ekman sur, livrädd för att förlora honom som polare. Det spelade ingen roll hur stöddig och tuff han än försökte vara mot alla andra, de gånger Ekman blivit arg eller irriterad på honom kröp han alltid ihop som ett skrämt litet barn.

         Det var tyst i några sekunder.

         ”Ska vi gå dit då, eller?” undrade Ekman och Anders kunde höra på hans röst att han var arg.

         ”Ja, jo”, mumlade både Isak och Pablo. Isak mötte inte Ekmans blick.

         ”Jag är på”, sa Danne lika entusiastisk som förut.

         ”Om vi nu hittar dit”, mumlade Ekman irriterat.

         ”Där är det!” sa Anders och pekade.

         Längre ner på gatan stod en trottoarpratare som gjorde reklam för ”Vintage vinyl”. Killarna närmade sig under tystnad. Det var en liten butik, med gallerförsedda fönster, och trots att den skulle vara nyöppnad såg den gammal ut. Ekman slängde sin kaffemugg i en soptunna på gatan och höll upp dörren medan dom andra klev in. Han vände bort blicken när Isak passerade honom. Alla stannade till precis innanför dörren och såg sig om. Den skäggiga mannen borta vid kassadisken lyfte blicken från vad det nu var han sysslade med, synade dom och sa sedan:

        ”Inga glassar härinne, grabbar!”

        Pablo, Isak och Danne åt fortfarande på sina mjukglassar och såg bortkommet på varandra.

        ”Ska vi vänta därute, eller?” frågade Pablo Ekman.

        ”Gör det”, sa han. ”Kom, Anders!”

        Han drog med sig Anders in i butiken och lät dörren slå igen efter dom.

        ”Dom var ju ändå inte intresserade, så dom kan väl sitta därute med sina glassar”, sa han surt. Hur länge skulle han vara förbannad på Isak för det där med Peter? undrade Anders. Fastän Ekman valt honom och valt bort dom andra, gjorde Ekmans irritation honom ändå obekväm. Det verkade som om Ekman läst hans tankar, för han bytte genast tonfall och log vänligt. ”Hittar vi nåt schysst album kan du följa med mig hem, så lyssnar vi tillsammans”, sa han.

        Han började gräva i en back full med gamla skivor och Anders gick långsamt runt i butiken och tittade på affischerna. Det hängde LP-skivor på väggarna och det fanns glasskåp där specialutgåvor stod frontade.

        "Anders, kolla på det här!" sa Ekman och höll upp ett gammalt LP-konvolut med en bild på fem nakna, storbröstade kvinnor som stod formerade i olika poser med varsin pistol som dom alla riktade åt olika håll. Det enda dom hade på sig var höga spetsstrumpor och klackskor.

        ”Vad är det här?” skrattade Anders.

        ”Ingen aning, men jag gillar det!” skrattade Ekman. ”Vad tror du det är för musik?”

        ”Sånt man ska... knulla till, kanske?” föreslog Anders och Ekman skrattade högt och la tillbaka konvolutet i backen och fortsatte bläddra bland LP-skivorna. Anders började bläddra i backen bredvid. Så mycket gammal musik, som för allt han visste var totalt bortglömd nu – såvida det inte fanns uppladdat på Spotify?

        Ekman slutade plötsligt bläddra bland skivorna. Han såg på Anders.

        "Jag tycker faktiskt riktigt bra om Peter", sa han.

        "Okej?" sa Anders överraskat.

        "För han är inte... så jävla... som vissa andra är", sa Ekman och spände blicken i Anders. "Du förstår, va?"

        Det var något i Ekmans röst och blick som sa Anders att det var viktigt för honom att han förstod. Fastän Anders inte var helt säker på att han gjorde det nickade han och sa:

         "Jo, självklart."

         "Va bra", sa Ekman allvarligt och boxade honom lätt på axeln – så där som han brukade göra när dom hamnade i samma lag på gympan eller tilldelades en gemensam skoluppgift. "Isak går mig fan på nerverna ibland", mumlade han sedan för sig själv och fortsatte längre in i butiken.

64. Dreams do come true!
Bussen gled in vid Stortorget och killarna hoppade av. Det var verkligen inte första gången Danne åkt in till city – långt ifrån. Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om luften fyllts med en elektricitet han aldrig tidigare känt av:

         Han hade inte åkt in med tråkiga Johannes, utan med dom: Ekman och dom andra killarna, som Ekman jämt kallade för sina ”boys” så att deras samlingsnamn på skolan blivit just boysen, eller Ekmans boys. Det lilla entouraget av noggrant (?) utvalda killar, som alltid svärmade runt Ekman, var han än befann sig.

         Och nu hade Ekman plötsligt sträckt ut sin hand och tagit Danne med. Till och med pröjsat för hans bussbiljett, som om dom varit polare i åratal. Vilket han längtat efter sedan han börjat i deras klass i sjuan.

         Dreams do come true!

         Men än var inte kampen över. Det var han, trots all glädje, klok nog att begripa. På bussen hade Ekman satt sig själv på det yttre sätet, med benen ut i mittgången och lutat sig med armen mot sätet framför; ingen skulle få sitta bredvid honom. Inte ens Isak, som annars alltid var så snabb med att claima platsen närmast Ekman.

         Danne undrade om Ekman gjort så med flit. För att visa att tävlingen var igång: den som imponerade mest på honom i eftermiddag skulle få Isaks plats?

          I så fall var Danne definitivt beredd att gå upp till kamp!

Dom vandrade tillsammans, sida vid sida, genom gallerian, som om dom aldrig gjort annat. Och Danne var bara med, som om han hörde till boysen och alltid hade gjort det. Alla babblade på och skrattade som vanligt. Ingen av dom agerade som om det hörde till ovanligheterna att ha honom med sig. Inte ens Isak käftade emot längre, även om han inte sa så mycket till just Danne.

         Dom passerade butik efter butik. Skrattade åt fula saker som hängde i vissa skyltfönster och beundrade annat i andra. Vid Levi's gjorde Ekman tvärstopp.

         ”Hon jobbar idag!” sa han till boysen, som genast verkade vara med på noterna. Danne följde förvirrat deras blickar in i butiken. Såg den långa brunetten i tajta slitna jeans och knallrött läppstift, som nonchalant rättade till raderna av denim. Då hon lutade sig över ett av borden och sträckte fram armarna för att justera det översta byxparet tvärsemot, kunde han se hennes bröst puta ut under t-shirten. Det pirrade till mellan benen på honom.

         ”Fan, om man skulle gå in och pröva några jeans idag”, mumlade Ekman drömmande. ”Så jävla snygg...!”

         ”Ah, så sjukt jävla snygg”, mässade Isak, Anders och Pablo om vartannat.

         ”Jag går in”, sa Ekman bestämt.

         ”Det vågar du aldrig”, sa Pablo, varpå Ekman resolut begav sig in i butiken. Rakt fram till brunetten.

         Ekman var ju ändå Ekman, tänkte Danne, men den här bruden måste ju ändå vara minst arton eller nitton – !! – så vad kunde han möjligtvis förvänta sig av henne??

         Boysen stod gapandes och stirrade med stora ögon, medan Ekman pratade med brunetten. Hon verkade neutral, eller fanns det glimten av ett leende i hennes ögon? Ekman nöp tag i sina egna jeans. Han bar faktiskt ett par Levi's idag. Pekade på ett par liknande som hängde på en krok och frågade något. Brunetten svarade och gick sedan till kassan, där hon hämtade en katalog. Ekman sa något. Brunetten skrattade till och Ekman skrattade till och hon la ned katalogen i en liten papperskasse med butikens logga på. Ekman återvände ut.

          ”And that's how it's done, gubbar!” sa han och började gå.

          ”Men vad sa hon?” undrade Isak.

          ”Och vad sa du?” undrade Pablo.

          Men Ekman log bara och drog tummen och pekfingret längs med munnen i en retsam ”mina-läppar-är-förseglade”-gest.

 ”Är det försent att käka mjukglass i oktober?” undrade Pablo när dom passerade cafeterian mellan rulltrapporna.

         ”Det är aldrig försent”, sa Ekman och alla närmade sig kiosken.

         Danne stirrade på glassmaskinen och dom olika strösselsorterna. Han borde verkligen bjuda Ekman, med tanke på bussresan.

´        ”Jag tar ditt”, sa han till Ekman och trängde sig fram till kassan. ”Du bjöd ju på bussen.”

         Ekman protesterade först, men Danne var envis. Han måste bevisa för alla att han var en riktig polare, någon att räkna med. Inte någon som bara åkte snålskjuts. Det blev heller inte så farligt dyrt, för medan dom andra tog glass med topping ville Ekman bara ha en mugg kaffe.

         ”Sen när dricker du kaffe?” undrade Anders.

         ”Det är Peter som har lärt mig”, sa Ekman och blinkade.

         ”Peter?” upprepade Isak och Danne gissade på Isaks ton att han tyckte lika illa om Peter, som han tyckt om honom för bara några timmar sedan.

         Danne visste inte riktigt vad han själv tyckte om Peter. Bara att han inte förstod sig på honom. Han sa aldrig särskilt mycket och när han väl gjorde det använde han så konstiga vuxna ord att Danne knappt fattade hälften av det. Mest satt Peter med sina hörlurar på och tecknade eller skrev i sitt block. Vad han skrev för nåt, anade Danne inte, men han hade sett några av Peters teckningar och var tvungen att erkänna att dom var riktigt snygga. Men Ekman gillade tydligen Peter – och tillräckligt mycket för att låta honom lära ut hur man drack kaffe och sånt. Och det var väl egentligen det enda som skavde i Danne, när det gällde Peter. Att han var så annorlunda och till och med gått en kortare period än honom i deras klass och ändå vunnit Ekmans respekt, så mycket snabbare. Utan att ens försöka. Det var ju inte riktigt rättvist...

          ”Åh, på tal om Peter!” sa Ekman plötsligt. ”Det är en butik jag vill besöka!”

          ”Vadå för butik?” frågade Isak misstänksamt.

          ”Ni ska få se”, sa Ekman och gick ut ur gallerian.

63. "Glömt" busskortet hemma...

Killarna lämnade skolgården och gick ner mot busshållplatsen. Isak gnällde fortfarande över att Ekman bjudit med Danne.

         ”Men varför måste vi ha HAN med oss för?”

         ”Men sluta gnäll”, sa Ekman.

         ”Han är helt okej”, sa Pablo.

         ”Sen när då?” ville Isak veta.

         ”Sen klassfesten”, sa Ekman. ”Du hade fel om honom. Han kom inte alls dit för att snylta. Han hade med sig mer dricka och snacks än nån annan.”

         ”Hade han?” sa Isak skeptiskt.

         ”Ja, två smockfulla kassar!”

         ”Då var det väl massa billig skit från Lidl”, avgjorde Isak.

         ”Nä, det var det inte”, klippte Ekman av.

Danne höll sig några steg bakom boysen. Han grävde i sin innerficka. Han hade fortfarande tvåhundra spänn kvar från klassfesten. Han hade råd att hänga med och käka – fast han egentligen borde lägga tillbaks pengarna i morsans väska innan hon hann märka att han stulit från henne. Men å andra sidan; han kunde ju knappast lägga tillbaks två hundralappar och lite småmynt, när han tagit en hel femhundring. Hon skulle ju märka det också och undra över de resterande trehundra.

        Han kunde lika väl spendera de sista hundringarna, det skulle väl ändå inte göra nån skillnad? Hon skulle väl bli sur vilket som. Om hon nu märkte nåt.

        Om...

        Nä, i så fall var han nog mer orolig över bussen: han hade inget busskort och bussarna tog inte emot kontanter. Killarna skulle knappast gå med på att promenera in till stan, eftersom dom hade busskort – och skulle han planka och åka fast, skulle väl Ekman tycka att han var för pinsam för att leva. Så hur...?

        ”Fan, jag har glömt busskortet hemma”, sa han högt och grävde demonstrativt i sina jackfickor.

        Boysen såg avvaktande på honom.

        ”Gud, vad synd”, sa Isak och Danne kunde läsa från Isaks ansikte att han inte gick på bluffen. Skit-Isak fattade att han inte ägde nåt busskort alls. Och Anders visste det redan, men han sa inget. ”Då får du väl knata hem istället”, fortsatte Isak hånfullt.

         ”Du åker på mitt kort”, sa Ekman till Danne. ”Jag har reskassa.”

         ”Schysst!” sa Danne och menade det verkligen.

         Han kunde nästan inte fatta att boysen plötsligt lät honom få vara med och att Ekman till och med kunde tänka sig att lägga ut för hans resa till stan.

         Det var som en dröm, för bra för att vara sann...

         Nu var han plötsligt en av dom.

         Och alla var glada och hade kul.

         Utom Isak, men han var ju alltid sur och dryg, så det gjorde ju ingen skillnad.

         Och det skulle inte få stoppa honom från att ha kul med Ekman och dom andra.

         Inne i stan...