...

149. För första gången nånsin

Himlen är grå som stål och temperaturen nästan nere vid noll, men hon vill inte stänga in sig idag. Hon känner en obeskrivlig längtan efter att få vara ute. Ute och andas frisk luft. Känna vinden i håret, känna vinden mot sin hud. Det gör ingenting att det biter lite, för hon har hållit sig inne alldeles för länge. För många dagar har hon spenderat under täcket i sitt rum, med den fadda smaken av cigaretter och bakfylla i munnen.

       Men inte idag.

       Idag är hon ute och hon är inte ett dugg bakis. Och vad mer är: hon har hela gården för sig själv. Inte en enda unge är där för att skrika och kasta sand. Dom sitter väl inne och leker med sina telefoner och vad dom nu kan ha fått för nåt i julklapp.

        Allt det hon ser just nu är hennes – och bara hennes.

        Så vad tar man sig för när hela världen ligger för ens fötter? Nella vet inte, men hon söker sig instinktivt in på lekplatsen. Drar med sin svarta skinnstövel genom den decembervåta sanden, river upp ett mönster med foten, bara för att få känna på motståndet och hur det följsamt löser upp sig för hennes stövel. Hon har inte satt sin fot här alls innan, trots att hon bott här i över ett år. Alltid gått förbi, med tankarna på annat håll. Långt, långt borta. Alltid på väg nån annanstans.

        Men inte idag.

        Nella närmar sig gungorna. Känner på de inplastade kedjorna. Känner fukten mot sina fingrar. Hon minns inte ens när hon senast satt i en gunga. Kan det ha varit när pojkarna var små? Eller stod hon bara bredvid då och tog igen sig med en cigarett, medan dom gungade?

        Hon minns verkligen inte.

        Hon sätter sig i gungan och backar bakåt i sanden. Tar fart. Stilettklackarna i hennes stövlar borrar sig ned i sanden och får henne att vingla, men det bryr hon sig inte om. Hon ska gunga nu. För första gången på evigheter.

        Hon släpper fötterna från marken och åker iväg. Den råa luften blir ännu råare, men det kittlar skönt i hennes mage och hon hör plötsligt sig själv skratta till. När skrattade hon senast? Hon bara måste göra det en gång till. Hon stampar iväg mot marken och skjuter fart. Åker ännu högre nu. Gungan knarrar, men verkar stadig. Och hon vill bara fortsätta.

        Soc har fortfarande inte fattat nåt beslut om hennes situation och pojkarna har inte heller kommit tillbaka hem. Men hon vet att dom har det bra, där dom är, i den andra familjen. Det kommer att bli bra, det vet hon. Så snart hon fått ordning på sitt mående, så snart terapeuten gett kvinnan på soc klartecken och hon gått upp i full arbetstid igen.

        Då kommer det bli bra, då kommer hon få en rättvis prövning och Marlene på soc kommer fatta det beslut som blir bäst – vad det nu än blir.

        Nella bara vet det. I hela sitt hjärta.

        Hon tar sats med stövlarna i sanden och skjuter ny fart i gungan. Den kalla vinden biter i hennes kinder och hennes hår fladdrar upp och hamnar i ögonen på henne.

         Förmodligen ser hon inte klok ut, där hon – tant tjugonio år – sitter på gungan, med ett hår som står åt alla håll och gungar vilt som en barnunge.

         Men det gör ingenting, för för första gången nånsin känns det som att hon flyger...

148. Den sista måltiden

Julafton, utan ett uns känsla av jul. Anders satt på sin säng med sin telefon i handen. Hans telefon hade varit tyst hela dagen. Ingen hade hört av sig för att önska honom god jul. Det var väl så det var när man var skolans mest hatade person, tänkte han.

       Då var ens telefon alltid tyst.

       När Suzanne meddelat att Danne inte skulle komma tillbaks till klassen, hade Anders frusit till is. Danne skulle aldrig mer komma tillbaks och Anders visste att det var hans fel. Både Pablo och Ekman hade tittat konstigt på honom, då Suzanne berättat det. Deras blickar tycktes nästan ha frågat honom:

         ”Fattar du nu vad du ställt till med?”

         Ja, det gör jag, hade Anders tänkt och sjunkit ihop i bänken.

 

Anders såg på sin telefon. Han borde kanske ringa Danne? Höra hur det var? Men tänk om han inte skulle svara. Danne kanske visste vad som hänt, kanske fattade att Anders hjälpt Stefan och Mergim. Hela skolan visste ju nu. Eller: alla som Anders brydde sig om visste.

      Men samtidigt måste han ju få veta vart Danne tagit vägen. Han måste få veta om Danne var okej eller inte. Förhoppningsvis okej, så han slapp alla dessa jävla skuldkänslor!

      Kanske om han ringde från dolt nummer, så skulle Danne svara? Anders googlade ringa från dolt nummer och hittade hur han skulle slå numret för att Danne inte skulle kunna se att det var han – om det nu var så att Danne visste och därför inte skulle svara om han såg att samtalet kom från Anders.

      Anders ringde.

      ”Danne”, svarade rösten i andra änden, efter några signaler. Rösten lät trött, men samtidigt lite osäkert avvaktande. Ungefär som om den undrade om den som nu ringde kom med viktiga eller tråkiga nyheter.

      Anders hann undra i bråkdelen av en sekund om det bara var inbillning eller om hans eget hjärta verkligen stannat, då han hörde Dannes röst. Längre än så hann han inte fundera, för Danne var redan otålig:

     ”Hallå? Vem är det?”

       Anders kippade efter luft. Eller åtminstone försökte han göra det. Han kunde varken andas eller få fram ett enda ord.

      ”Hallå? Vem är det och vad vill du?”

      Anders kände hur syrebristen ökade på trycket i hans tinningar. Han bröt samtalet. Stirrade skyggt ner i telefonens display, medan han hämtade andan, som om han väntade sig att Danne vilken sekund som helst skulle ringa upp – trots att han omöjligt kunde veta att det var Anders som just ringt.

      Det knackade på dörrkarmen och Anders ryckte skrämt till.

      ”Kommer du och äter?” ville Mamma veta.

       Anders nickade, andlöst och ivrigt. Slängde telefonen ifrån sig på sängöverkastet och följde henne ut i köket.

Familjen var samlade runt bordet: Mamma, Pappa, Jonna och så Anders. Det var lugnt och tyst. En julmiddag utan gräl och irritation. Nu när Mamma fått sig en egen lägenhet och praktiskt taget flyttat ut, och Pappa i sin tur lagt ut huset till försäljning och letade lägenhet han också, hade familjen fått nån slags frid, dom aldrig tidigare haft. En tom och dyster frid, som värkte ihåligt i deras kroppar...

      ”Jonna, är du inte hungrig?” undrade Pappa, med en gest mot den futtiga portionen av mat på hennes tallrik, som hon endast stirrade ner i – utan att ens röra med gaffeln.

      Men Jonna svarade honom inte. Istället frågade hon:

      ”Är det här den sista måltiden vi har tillsammans?”

      Mamma skrattade till, lika förvånat som nervöst.

      ”Den sista måltiden?” upprepade hon. ”Vad dramatiskt du får det att låta, gumman.”

      ”Det låter nästan lite bibliskt, va?” spekulerade Pappa, med en frågande blick på Mamma, som om han sökte hennes medhåll. ”Håller ni på och läser religion och sånt i skolan, eller?” frågade han, men Jonna bara skruvade på sig som om hon inte förstod vad han syftade på.

      ”Det är den sista julen vi firar ihop – i det här huset”, förklarade Mamma för Jonna. ”Men vi kommer ju självklart äta middag tillsammans igen, på era födelsedagar och på Anders konfirmation – om du nu ville åka iväg på det där lägret sen i sommar?” Mamma såg på Anders, som ryckte på axlarna. ”Och på era studenter och vad det nu det kan bli för fler tillfällen framöver. Eller hur, Per?”

      Mamma gav Pappa en vädjande blick, medan hon stärkte sig med ett glas årgångsmust. Pappa harklade sig och justerade sin sittställning, så att hans hållning fick aningen mera pondus.

      ”Ja, men självklart! Det här är inte den sista gången vi ses”, sa han. ”Vi är ju fortfarande en familj. Även om det kommer se lite annorlunda ut i fortsättningen.”

      Det var tyst en stund. Jonna bestämde sig för att börja äta. Mamma och Pappa följde hennes exempel. Tog för sig av grytorna. Serverade mer must. Skickade runt korgen med bröd över bordet. Besticken klirrade mot porslinet och alla smaskade så dämpat dom förmådde.

      Anders såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Stora klumpiga flingor singlade ner från himlen och landade på marken, där de genast smälte till slask. Han undrade vad Pablo gjorde. Om han var hemma och firade med sin pappa och sina systrar. Eller om dom åkt iväg nånstans. Tidigare år hade dom sprungit över till varandra, önskat god jul och lämnat över varsin julklapp. Inga märkvärdiga saker. Ibland bara smågodis och choklad, men ändå nåt som visade att dom brydde sig om varandra.

      Men inte i år – och kanske aldrig mer.

      Pablo skulle aldrig lita på honom igen, efter alla hans lögner och svek. Och inte Ekman heller. Fastän ingen av dom egentligen tyckt särskilt bra om Danne, eller varit särskilt trevliga mot honom, verkade det ändå finnas en gräns för hur elak man fick vara – och den gränsen tyckte dom nu att Anders passerat.

      Den här hösten hade inget blivit som han hoppats på. Det hade bara gått åt helvete och nu var han hatad av dom som betydde allra mest för honom. Hatad och ensammast i hela världen. Det skulle inte bli några fler fester eller inbjudningar för honom. Inget häng med grabbarna efter skolan, inne i stan eller över varsin pizza inne på Toscana. Inga tacomiddagar eller filmkvällar. Inget sällskap till skolan om morgnarna längre. Inga fler omgångar av snurra flaskan eller sanning och konsekvens. Inga ryggdunkningar eller high five:s eller kramar eller kyssar.

      Ingen Pablo. Ingen Adam. Ingen Nina.

       Alla hade tagits ifrån honom, allt hade han förlorat.

       Och det var när Anders tänkte på allt det som det slutligen brast för honom.

147. Han hade inget att komma tillbaks till

”Då var det dags!” sa Anki. ”Har ni era grejer nu, eller?”

      Danne höll upp plastpåsen från ICA och sin gamla skolryggsäck, där han stoppat ner sina två ombyten. Max kramade morsans lilla resebag mellan sina armar. Dom hade inte hunnit hämta så mycket hemifrån, efter att dom lämnat sjukhuset och fortsatt till jourhemmet, för tiden hade varit så knapp. Tanten på soc hade lovat att dom skulle få återvända hem och hämta fler grejer lite längre fram, när saker och ting lugnat ner sig lite.

      Det mesta och det allra nödvändigaste skulle det där familjehemmet som dom skulle få flytta in i kunna erbjuda dom, hade hon sagt.

      ”Bra! Då går vi till bilen, då”, sa Anki. ”Vill du ha hjälp med väskan, Max?”

      ”Nä, det går bra”, mumlade Max och kramade morsans lilla bag ännu hårdare i sin famn.

      Dom klev in i Opeln och lämnade jourhemmet.

      ”Här Max, du kan väl kolla lite roliga videos, om du vill”, föreslog Anki och räckte Max en telefon och ett par hörlurar. Max tog emot och pluggade in lurarna i öronen. Några sekunder senare var han helt försjunken i YouTubes värld.

       Anki knäppte på radion och en jullåt spelades.

       ”Usch!” sa hon och stängde genast av. ”Gillar du julen, Danne?” frågade hon och svängde ut på huvudleden. Danne vred sig i framsätet.

      ”Nä”, mumlade han till sist.

      ”Inte jag heller”, sa Anki och la i treans växel. ”Jag fick aldrig några julklappar när jag var liten. Och så åt vi aldrig nån god mat. Och sen i skolan tvingade vår lärare alla att gå upp och berätta vad dom fått och då fick jag alltid hitta på nåt. Nä, fy fan, säger jag!”

       Danne såg på henne. Anki var rätt cool, faktiskt, tyckte han. Hon hade tatueringar över hela vänsterarmen och tuggade hela tiden tuggummi. Hon snackade med honom som om han var en vuxen och hon fattade alltid precis hur det kändes. Han skulle faktiskt sakna henne nu när han lämnade jourhemmet, fastän dom bara bott där några få nätter.

      ”Men kan du gasa då, din jävla tönt!” ropade Anki åt bilen framför och gav ratten en kort hård klapp.

      ”Har vi bråttom, eller?” frågade Danne.

      ”Nä, men jag vill hinna köpa nya cigg – har inte fått mig ett bloss på hela dan”, mumlade Anki. Hon svängde av vid en bilmack och vände sig om mot Max, i baksätet. ”Vill du ha nåt från kiosken?” frågade hon.

      ”Lakrits”, sa Max. ”Gärna salt.”

      ”Och du?” frågade Anki Danne.

      ”Ta lite choklad, då”, svarade han. ”Och några surisar också.”

       Anki försvann in på macken och återkom efter fem minuter. Hon öppnade dörren och lämnade över godiset. En påse Gott & Blandat Salt till Max och en mjölkchoklad och liten påse med Supersura Dragsters till Danne. Hon ställde sig en bit ifrån bilen och plockade fram sina nyinköpta cigaretter. Danne vände sig bak åt Max' håll. Han satt där i baksätet och åt ur sin saltlakritspåse, med blicken begraven i displayen på Ankis telefon. Helt avklippt från sin omvärld.

       Danne öppnade dörren och klev ut. Gick fram till Anki. Han hade inte tagit en cigg sen igår, för hans egna var slut och Karim (som också bodde på jourhemmet) hade bara velat ge honom två.

        ”Kan jag inte få en, schyssta?” försökte Danne, fastän han visste att hon skulle säga nej, den här gången också.

        ”Du ska inte hålla på med sån här skit, Danne”, sa hon och hötte med sin cigg åt honom. ”För då kommer du bli lika hes och rynkig som mig!”

        Danne skrattade till, fastän han inte ville.

       ”Varför håller DU på med det, då?” ville han veta.

       ”För att jag inte la av när JAG var fjorton”, sa Anki och gav honom en rolig blick. ”Det är försent nu. Och förresten har jag ändå så pass nära döden, att jag lika väl kan hjälpa till lite.”

       ”Vadå, du är väl bara fyrti, eller nåt?” sa Danne.

       ”Exakt!” sa Anki och drog ett djupt halsbloss.

       En gammal risig Volvo blåste förbi ute på vägen. Motorn vrålade så att det nästan lät som om huven skulle explodera. Det hade fortfarande inte kommit nån snö, men Danne huttrade ändå till i den kyliga vinden.

       ”Vad tänker du på?” frågade Anki och tände en ny cigg. Danne ryckte på axlarna. ”Är du nervös för att träffa familjen, eller?”

       ”Kanske”, mumlade Danne.

       ”Tror du inte det kan bli någorlunda okej, då?”

       ”Jag vet inte. Tänk om dom är idioter?” sa Danne.

       ”Då får väl Marlene hitta en ny familj åt er”, sa Anki. Marlene var namnet på soctanten, som skötte deras utredning och skulle fatta alla beslut om deras framtid. ”Men jag tycker nog att ni kan försöka ge dom en chans, innan ni dömer ut dom. För annars, om ni inte vill bo på ett familjehem, så vore ju det bästa om ni kunde snacka med eran farsa och ordna så ni fick bo hos honom istället, tills utredningen är över.”

       ”Max och jag har inte samma farsa”, sa Danne, med en uppgiven gest.

       ”Nänä? Var bor Max' farsa nånstans då?”

       ”Han sitter inne”, sa Danne. ”Eller, i alla fall gjorde han det efter att han flyttade ut. Nu vet jag inte. Morsan snackar aldrig om han.”

       Anki gjorde en min, som liksom sa: Jaha, där ser man! Hon knackade av den växande pelaren av aska från cigaretten med ena fingret.

       ”DIN farsa, då?”

       Danne skakade på huvudet.

       ”Jag vet inte var han är.”

       ”Men det måste väl gå att ta reda på”, sa Anki. ”För du vet väl vad han heter, eller?”

       Danne suckade och nickade kort.

       ”Då är det bara att googla”, sa Anki.

       ”Varför skulle jag vilja göra det för?” snäste Danne.

      ”Jaa, inte vet jag? Jag tänkte bara nu när läget är som det är med Nella, så kanske det kunde va skönt om han kom och hälsade på dig, och så? Så kunde ni diskutera med Marlene om han istället skulle kunna -”

       ”Jag vill inte att han hälsar på”, klippte Danne av. ”Och jag tänker inte bo hos han! Han är dum i huvet!”

      ”Jaha”, sa Anki och nickade. Hon rökte några bloss. ”Min farsa var också dum i huvet”, sa hon sedan och spottade på asfalten. Danne såg på henne, en lång stund under tystnad.

      ”Då kanske det där familjehemmet är det bästa alternativet just nu, i alla fall”, sa Anki och fimpade cigarretten. Danne ryckte på axlarna. Kanske det. Kanske inte.

      Dom hoppade in i bilen igen och startade. Danne såg ut genom fönstret. Följde strömmen av bilar som åkte upp längs med Ankis Opel.

       ”Hur känns det med skolan, då?” frågade Anki. ”Kommer du sakna din klass, tror du, eller tror du det blir skönt att börja om på nytt?”

       Det var bestämt nu. Danne skulle inte komma tillbaks till klassen igen. Det berodde inte bara på att familjehemmet låg på andra sidan stan och att den nya skolan därför låg närmre, utan också på att soctanten Marlene, frågat hur han kände inför att återvända. Stefan och Mergim kunde bara stängas av i max en vecka vardera och sedan fick kommunen inte neka dom mer av deras utbildning. Även om skolan vidtog åtgärder mot mobbningen och trakasserierna, skulle Danne ändå bli tvungen att möta dom där, varje skoldag. Och alla andra som kunde tänkas ha kollat in Instagramkontot, innan polisen stängt ner det.

       Danne hade funderat. För det hade inte varit ett lätt beslut. Men nånstans inom sig visste han det: han hade inget att komma tillbaks till. Inga vänner, ingen gemenskap att passa in i. Även om Instagramkontot spärrats, var han fortfarande Horungen Daniel – och det hade han varit redan långt innan han gick på niornas julfest. Den stämpeln skulle han aldrig kunna tvätta bort.

       Och så var det ju Ekman, förstås.

       Ekman, som aldrig skulle lägga sin arm om hans axlar. Som aldrig skulle le mot honom sådär snyggt och blinka. Som aldrig skulle sänka rösten och berätta alla sina hemligheter för honom. Som aldrig skulle säga: Det finns ingen som förstår mig som du gör.

       Han skulle aldrig få vara innanför, om han gick kvar – den platsen hade Peter stulit från honom. Hans plats var utanför och skulle alltid vara det, hos dom. Därför fanns det ingenting att komma tillbaks till.

       Danne kunde inte påstå att han inte var nervös inför att byta skola, att tanken på en ny klass och en nystart inte skrämde honom. Men det var bättre än att tvingas leva i det utanförskap han levt i sedan han börjat sin senaste skola. Skolan där han var känd som Horungen Daniel.

       Och morsan hade tydligen gått med på det, hade Marlene på soc sagt. Hon hade tydligen inget emot att Danne ville byta skola, så därför var det klart. En ny klass och en ny gemenskap väntade på honom. Och kanske en ny Ekman? Danne hoppades så att han kunde gå sönder.

        Anki stannade utanför en tvåplansvilla. Danne stirrade ut genom fönstret. Var det verkigen här han skulle bo, tills utredningen av morsan var färdig?

       ”Jaa, då var vi framme, då”, sa Anki. ”Ska vi ta och gå in, eller?”

       Danne stirrade på på det vita huset med svart tegeltak och balkong. Det påminde lite om husen på den där gatan där Vera bodde, trots att det var på andra sidan stan.

       ”Ja, vi gör väl det, då”, sa han och öppnade bildörren.