...

125. Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder
Anders öppnade fönstret och tog emot kassen med öl, som Danne räckte honom.

        ”Smart tänkt”, berömde Danne honom och började klättra in över fönsterblecket. ”Det där med ölen och att undvika hallen på grund av din morsa, menar jag.”

        Anders log artigt, men glädjelöst, åt komplimangen. Han visste att hans mamma hade alldeles för mycket att göra med att rensa ur allt gammalt bråte i sin walk-in closet, för att lägga märke till nåt annat som pågick i huset. Hon hade varit där i flera timmar och av oredan och högarna att döma, skulle hon nog spendera resten av kvällen därinne också.

       Hon hade varken tid eller intresse för att inspektera Dannes påse.

       Det verkliga skälet till att han bett Danne smyga in genom trädgården och ta sig in via fönstret hade varit att han inte velat riskera att Pablo skulle se Danne från sitt hus, vilket han kunde om Danne tog huvudingången. Pablo visste inte att Danne skulle föra hemma hos Anders. Faktum var att Pablo inte visste att Anders skulle föra över huvud taget. Han trodde ju att Anders var hos sin mormor och åt släktmiddag, på grund av Anders morfars bortgång.

        Danne drog av sig sina skor och ställde dom på fönsterbrädan. Lyckligtvis var det ingen snö ute, trots att det var en bit in i december. Det var fortfarande torrt och några grader över nollan. Anders slapp därför oroa sig för att Danne skulle grisa ner hans rum med snöslask.

        Danne knäppte en öl och höjde den i en skål mot Anders. Anders tog fram en av sina ölburkar, knäppte den och besvarade skålen.

        ”Vad har hänt med dina ögon?” frågade han Danne.

        ”Va? Vadå?” sa Danne och gnuggade sig nervöst med ena näven mot ögat.

        ”Du är... lite röd om ögonen bara.”

        ”Va? Syns det mycket, eller?”

        ”Eh... nä då.”

        ”Det... asså, jag vet inte. Det kliade som fan förut, så det måste va därför”, sa Danne och gick ett varv genom rummet, så att han fick ryggen till.

        ”Det syns knappt”, sa Anders och drack en klunk av sin öl.

        ”Kommer Ekman och dom andra?” frågade Danne, fortfarande med ryggen vänd mot honom.

        ”Nä, dom skulle på en annan förfest”, sa Anders och bestämde sig för att brodera ut lögnen han dragit för alla dom andra, i händelse av att Danne skulle höra dom och fråga honom om det, senare under kvällen. ”Jag var tvungen att följa med till mormor en sväng, så jag kunde inte gå på deras fest. Det är... två år sen min morfar gick bort, så vi hade en liten släktgrej idag.”

        ”Gick bort?” upprepade Danne och vände sig mot honom. ”Vadå, vart gick han?”

        ”Ja, asså, han dog”, sa Anders. ”Han hade lite problem med hjärtat...”

        ”Åh fan”, sa Danne och nickade. ”Vad... tråkigt.”

        ”Jo...”, mumlade Anders och ryckte på axlarna. Han började skämmas för att han använde sin morfars död som en ursäkt för att lura Danne och alla dom andra. Det kunde inte va rätt.

        ”Jag har aldrig träffat min mormor och morfar”, sa Danne. ”Eller jo, en gång kanske, eller kanske två, när jag var typ två år bara.”

        ”Asså?” sa Anders förvånat.

        ”Morsan och dom kommer inte överens. Och jag tror inte att hon vill att vi ska träffa dom. Jag vet inte om dom vill träffa Max och mig heller, för dom hör ju aldrig av sig och skickar aldrig några presenter på jul eller när man fyller år.”

         ”Oj, vad synd”, sa Anders och menade det verkligen.

         ”Det är så det är”, sa Danne. ”Jag träffar inte farmor och farfar heller.”

         Dom var tysta en lång stund och använde tystnaden till att tömma i sig resten av ölen, ur de två öppnade burkarna.

         ”Jag kanske ska sätta på lite musik?” föreslog Anders efter en stund. Han visste inte varför han inte tänkt på det innan. Förfest utan musik, liksom. Vem har det egentligen?

         Han startade en spellista på Spotify och då tonerna började tränga ut ur högtalarna, var det som om han satt på ett lockrop till sin syster, för plötsligt störtade Jonna in genom dörren och såg sig ivrigt omkring. Anders gömde snabbt undan ölburken bakom datorns skärm och tackade Danne inombords, då han noterade att Danne lika snabbt stoppat undan sin burk i hans bokhylla.

          ”Vad gör ni?” frågade Jonna. ”Har ni fest, eller?”

          Anders första omedelbara tanke var att skrika åt henne att dra och smälla igen dörren efter henne. Men så slog det honom att det här var första gången på flera veckor som han sett henne med ett leende på läpparna. Jonna hade tagit beskedet om föräldrarnas skilsmässa ännu hårdare än vad han gjort och grinat nästan varje dag i flera veckor.

         Kanske var det dags för honom att vara storebror nu och ta hand om lillsyrran, istället för att börja gräla och jaga bort henne, så fort hon kom i närheten?

         Dom måste ju hålla ihop nu, när läget var som det var.

          ”Vi ska på den där julfesten som niorna har ikväll”, sa Anders medgörligt. ”Den har jag väl berättat om?”

         ”Ah, just det”, sa Jonna. ”Kommer Adam också komma?”

         ”Ja”, sa Anders. ”Syrran har en djup crush på Ekman”, förklarade han för Danne.

         ”Som alla brudar som går på vår skola, typ”, skrattade Danne.

         ”HAR JAG INTE”, protesterade Jonna. ”Jag tycker bara han är fett sexig!”

         ”Vem har lärt dig att prata så?” undrade Anders.

         ”Duh...!” sa Jonna och himlade med ögonen. ”Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder. Mycket mognare än vad DU var när du gick i sexan!”

         ”Hon kan snacka, din syrra!” skrattade Danne och gav Anders en kamratlig klapp på axeln.

         ”Ja, jag är fett smart!” sa Jonna.

        Det vibrerade i Anders ficka och Anders kollade sin telefon. Det var ett sms från Isak.

         ”Vi får nog börja gå nu”, sa Anders.

         ”Visst! Jag måste bara pissa först!” sa Danne och sprang iväg till toaletten.

         Anders började samla ihop sina grejer.

         ”Det var längesen man såg honom här”, sa Jonna. ”Har ni bråkat, eller?”

         ”Nä, vi är väl egentligen inte vänner, direkt”, mumlade Anders och ångrade sig genast.

         ”Vadå då?” ville Jonna veta. ”Varför bjöd du han om ni inte är kompisar?”

         ”Det är svårt att förklara”, sa Anders. ”Han blir aldrig bjuden på fester annars, så jag tänkte att jag kunde ta med han till niornas julfest.”

         ”För att du tycker synd om han?”

         Det var ju inte riktigt sant, men Anders bestämde sig för att låta henne tro det.

        ”Problemet är bara... jag vet inte vad dom andra ska säga när dom ser att jag har honom med mig”, sa Anders. ”Pablo och Ekman och alla dom andra. Dom vet ju inte att jag bjudit med han. Jag vet inte hur jag ska förklara det för dom utan att se dum ut.”

        Jonna såg på honom en lång stund och funderade.

        ”Men... du kan väl säga att ni möttes på vägen då och tog sällskap till festen”, föreslog hon. ”Bara den sista biten. Det låter väl inte så konstigt? Ni går ju trots allt i samma klass.”

        Anders såg på henne.

        Hon VAR faktiskt fett smart, hans syster.

124. Nu var det dags för helvetet att braka loss...

Anders rörde sig oroligt, fram och tillbaka genom sitt sovrum. Om några timmar var det dags och Danne skulle vara här vilken minut som helst. Han hade inte lyckats avstyra det hela.

         Han hade suttit och snackat med Ekman i flera timmar, kvällen innan. Berättat allt om sina föräldrars skilsmässa och Ekman hade lyssnat och tröstat. Sen hade dom pratat om Peter. Om hur Ekman blivit så nära med Peter under hösten och Ekman hade sagt att Peter var som en själsfrände för honom – nån som förstod precis hur han tänkte och mådde. Nån som alltid fick Ekman på bra humör när han hade en dålig dag. Anders hade inte anat att Ekman också gick omkring och grubblade på saker och ting. Att Ekman också kände sig nere ibland och att Peter då, tydligen bättre än nån annan, kunde få honom upp på fötterna igen.

         Sen hade Anders varit tvungen att fråga Ekman om Isak. Om det var sant att han låtit Isak sova hemma hos honom när Isak haft sina märkliga ångestattacker, som han berättat för Anders om. Ekman hade nickat och sagt att Isak hade det tufft med sin farsa. Det visste ju i och för sig Anders om sen förut, men inte att det hade varit så allvarligt.

         ”Han mår verkligen skit”, hade Ekman sagt. ”Hans farsa är så jävla elak mot honom, att det är sanslöst.”

         ”Men han sover inte här längre, eller?” hade Anders då frågat och Ekman hade dragit på svaret.

         ”Asså, vi har växt ifrån varandra, Anders”, hade han sagt till slut. ”Det känns hemskt att säga så, för att vi alltid varit så nära, men samtidigt är det som att Isak inte fattar alls vem jag är. Han har nån slags bild i huvudet av vem jag är som person, som inte stämmer alls. Det är som att han inte fattar grejen och jag vet inte varför. Det är väl därför jag sökt så mycket kontakt med Peter på sistone. Det är som att han förstår helt vem jag är, på ett sätt som Isak aldrig verkar göra...”

        Allt det där hade dom pratat om.

        Men när Anders sen gick hemåt i natten, insåg han att han inte sagt ett ord till Ekman om det som han egentligen kommit dit för att snacka om: Danne och julfesten. Stefans och Mergims hämnd. Och hans egen roll i det hela. Ekman hade kunnat hjälpa honom ur det. Men nu var det försent. Nu hade han missat chansen att ställa allt till rätta.

        Och vilken minut som helst skulle väl Danne...

        Det knackade på fönstret och Anders ryckte skrämt till. Han vände sig om och såg Danne genom rutan.

        Nu var det dags för helvetet att braka loss...

123. Vi kan få problem med soc om du håller på så här

Danne gjorde sig i ordning. Han hade valt ut sina bästa kläder. Inte för att han hade så fina kläder, men nu kombinerade han ihop det han hade så att han fick en outfit som kanske Ekman och tjejerna i klassen skulle tycka var någorlunda okej.

          Håret hade han fixat. Han hade studerat Ekmans frisyr i skolkatalogen och gjort sitt bästa för att forma det likadant – och han var rätt nöjd med resultatet. Visst, det var inte samma färg och hans hår hade inte riktigt samma längd som Ekmans eftersom det var en utväxt snaggfrisyr som bara kostat 99 spänn, till skillnad från Ekman som gick hos såna där snordyra frisörer som aldrig tog fram maskinen och bara körde av allt. Men det här fick i alla fall duga!

          För ikväll var det dags.

 *****

När han kom ut från toaletten stirrade morsan på honom.

         ”Har du använt mina produkter?” frågade hon.

         ”Vadå, får jag inte det, eller?” fräste han tillbaka.

         ”Dom kostar ju en del”, sa morsan surt. ”Det är ju inte som att du direkt bidrar till den kostnaden.”

         ”Nä, men nu ska jag dra ut på fest och då vill jag inte se ut som fan”, sa han. ”Eller tycker du att jag borde det, eller?”

         ”Nä, det borde du väl inte”, mumlade hon. ”Tar du hand om disken innan du sticker?”

         ”Nä, jag ska dra NU.”

         ”Ah, men då får du fixa det när du kommer hem då. Och då är du hemma SENAST klockan elva.”

         Senast klockan elva? Som fan att han skulle! Det där tänkte han inte ens svara på. Istället tog han upp sitt ciggpaket ur fickan och tände en cigarett mitt framför hennes ögon.

         ”Va fan sysslar du med? Är du inte klok, eller?” utbrast morsan.

         ”Jag röker. Precis som du gör”, sa Danne.

         ”Du släcker den där på en gång – och ge hit resten av paketet!”

         Morsan höll demonstrativt fram sin hand för att ta emot cigaretterna. Men Danne ignorerade hennes hand och gick istället förbi henne, in till köket.

         ”Du talar inte om för mig vad jag ska göra”, snäste han.

         ”Jo, det kan du ge dig fan på att jag gör!” skrek hon efter honom. ”Du är minderårig och det är jag som har ansvaret för dig – och då får du göra precis som jag säger!”

         ”Du har inte tagit ansvar för mig på hur många år som helst!” svarade han.

         Hans ord fick henne att tystna och hon sa inget på en lång stund. Danne öppnade kylskåpet och började plocka ut de ölburkar som stod därinne. Morsans öl.

        ”Danne, fattar du inte att vi kan få problem med soc om du håller på så här?” sa morsan ute i vardagsrummet. Hårdheten i hennes röst var nu borta och hade ersatts med en mjukare och mer vädjande ton.

        ”Kanske lika bra att vi får problem med dom”, sa Danne trotsigt. ”Jag tror inte det kan bli värre än det redan är här.”

        Han stoppade ner ölen i en plastkasse och gick ut till vardagsrummet för att möta henne igen. Han höll upp en av ölburkarna framför henne.

        ”Jag tar dom här med mig också”, sa han och knäppte upp burken och tog en djup klunk. Han försökte ignorera beskan och se ut som om han inte gjorde annat än att dricka öl om kvällarna, i det att han stirrade ut henne.

        ”Men Danne för i helvete! Nu får du ju ge dig! Du låter bli min öl, fattar du det?!”

        ”Du dricker själv”, sa han hårt. ”Du är ute och super nästan varenda jävla dag. Vad tror du soc skulle säga om det?”

        Morsan sjönk ner på soffan, som om all luft gått ur henne.

        ”Varför är du så jävla elak för?” frågade hon matt.

        Under bråkdelen av en sekund tvekade han. Men så tog han sats och sa:

        ”Jag vet inte. Men du kan ju åka över till Catrin och fråga om du får sova där. Det brukar ju alltid lösa alla dina problem!”

        Han tog ett till bloss på cigaretten och sänkte ännu en klunk av den äckliga starkölen.

        ”Eller så kan du gå ut och hitta nån ny man igen, så att folk får mer skit att snacka om mig i skolan!”

        Han ångrade sig så fort han sagt det där sista. Men det var försent för att tas tillbaka. Hon hade redan hört och redan reagerat. Hennes haka hade fallit ner mot hennes bröst och ögonen var fyllda med en blandning av rädsla och sorg. Hon reste sig upp ur soffan, placerade en hand framför munnen och gick förbi honom och in i sitt sovrum.

        Fan, fan, fan!

        Varför skulle han säga sådär för? Även om det var sant, så var det över gränsen.

        Han gick in i köket igen och tömde ut resten av den öppnade ölburken i vasken.

        Han märkte att han grät.