...

118. Det var han. Det var Sune...

Nella fixade sitt smink, innan hon tog jacka och väska för att gå hem. Hon kunde inte gå ut på stan med ränder i ansiktet från pudret och hennes foundation som smetats ihop av tårarna. Hon tog personalvägen ut för att slippa stöta på fler människor, men Tony hade visst ställt sig ute på innergården för att röka en cigarett.

       ”Går du hem?” frågade han.

       Hon nickade.

       ”Det var inte meningen att komma in sådär, förut, men... jag... jag undrar om jag kan hjälpa dig på nåt sätt.”

       Han närmade sig. Kom alldeles nära nu. Hon kunde känna doften av hans aftershave och den där deon han brukade använda, genom cigarettröken. Förra gången han erbjudit henne sin hjälp, hade hon känt dom dofterna blandade med lukterna av rödvin, öl och svett, mellan lakanen i hans lilla etta. Förspelet hade börjat redan ute i plantaget, efter en alltför dräggig och öppenhjärtig sommarkväll på stan, där hon råkat avslöja allt om – hon ville inte ens tänka hans namn längre – och han i sin tur avslöjat att han egentligen var mer intresserad av killar än tjejer, men inte riktigt vågade komma ut på grund av sin farsa och sina kompisar. Sexet hade inte varit så bra, men det brukade ju fyllesex sällan vara. I alla fall med yngre killar.

       ”Jag... jag vet inte just nu”, mumlade hon till svar. Vad kunde han göra? Supa henne full igen, ha sex med henne igen – fastän han föredrog snubbar? Och skulle hon då avslöja för honom att det hade hänt igen – att hon än en gång haft ihop det med en man som hade familj och som nu dumpat henne för att han insett att han föredrog sina barn och sitt ex framför henne?

       ”Jag måste gå nu”, sa hon och började gå i riktning mot inkörsporten som ledde ut mot gatan.

       ”Om du vill snacka om det, så finns jag ju här”, sa han mjukt till hennes ryggtavla.

       ”Tack!” svarade hon, utan att vända sig om.

       Hon gick längs med gågatorna i riktning mot närmsta busshållplats. Tog hon 22:an från Segers korsning, kunde hon byta till 24:an vid Stortorget utan att behöva gå ända till Resecentrum. Så fick det bli.

       Hållplatsen vid Segers korsning var smockfull med folk. I alla fall om man skulle åka mot Stortorget. Det var mitt i lunchrusningen och alla skulle väl förmodligen tillbaka till sina skolor och jobb – det var nog bara hon som skulle åka hem. Det var kanske bäst att ställa sig längst fram, så att man inte nekades plats på bussen, på grund av överbelastning. Så fick det bli. Nella trängde sig fram och ställde sig så långt ut att hon var nära att tippa över kanten och falla ut i vägen.

       Det var när hon stod där, som hon plötsligt hajade till.

       Rakt över vägen, vid hållplatsen på andra sidan, stod det en man som hon inte bara kände igen – hon hade dessutom sett honom naken många, många gånger. Att det gått flera månader sen dess och att han av nån märklig anledning stod och väntade på bussen istället för att köra runt i sin Volvobil, lurade henne inte för en sekund.

       Det var han.

       Det var Sune...

117. Ångest på jobbet

… jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här,

jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här...

Hon var tillbaka på jobbet. Hon kunde inte sjukanmäla sig mer, utan att behöva fixa ett läkarintyg – och att man är livrädd för att den galna exfrun till idioten man just blivit dumpad av ska dyka upp igen och skämma ut en inför både kunder och kollegor kunde man väl knappast få nåt sjukskrivningsintyg för? Eller?

          Tack och lov var inte Britt Kvist där och ställde några näsvisa frågor. Det hade hon gjort sen det där med Marianne. Frågat och frågat. Velat veta exakt vartenda ord Marianne sagt, hur deras samtal börjat och pågått och slutat. I fikarummet hade Britt Kvist berättat för alla dom andra som inte jobbat just då, vad som hänt och analyserat händelsen in i minsta detalj – fastän Nella mer eller mindre vägrat att lämna ut fler detaljer än dom hon hittat på då när det precis hänt.

          ”Har ni hört nåt så konstigt? Hon kallade Nella för -”, Britt hade sett sig om och sänkt rösten för att öka på den dramatiska effekten, ”- hora. Jag har aldrig hört en kvinna i hennes ålder kalla en annan kvinna för nåt sånt. I alla fall ingen normal person – och hon såg ut som en helt vanlig Svensson-typ. Visst är det konstigt?”

          ”Skit i henne, hon är ju dum i huvet!” hade Sabina och Malin viskat till Nella, när Britt Kvist lämnat fikarummet.

          Men det var inte så lätt att skita i det. Marianne hade på nåt sätt tagit reda på vart Nella jobbade och dykt upp – helt utan förvarning – och ställt till med bråk. Mitt på ljusa dan, inför allt och alla. Att ingen av hennes kollegor hört hela samtalet och lyckats snappa upp allt Marianne sagt hade varit rena turen. Vad hade folk på jobbet tyckt om henne om dom vetat vad grälet egentligen handlat om?

         Nella orkade knappt tänka på det. Hon ville bara bli klar med sitt pass, så att hon kunde gå hem och antingen ta några sömntabletter eller dricka några öl, så att hon somnade bort från allting och slapp den där malande värken i bröstet och tankarna och minnesbilderna som vägrade försvinna ur hennes minne.

         ”Nella, har du tid en stund?” frågade hennes chef Ismet, som ägde butiken.

         Vad nu då? undrade hon slött, men bestämde sig för att följa med honom till kontoret, utan några försök till att slingra sig ur vad det nu var han ville prata med henne om.

         ”Hur mår du?” frågade Ismet, så snart han satt sig ner vid sin dator.

         Nella sneglade mot kontorsdörren. Ismet hade lämnat den öppen, ut mot lagret och personalrummet. Var det så här han ville sköta privata samtal med sina anställda? Nella brydde sig inte om att sätta sig ner på den andra stolen. Hon ryckte på axlarna.

         ”Jag tänker på hur du ser ut ute i butiken. Du ser inte glad ut mot kunderna. Eller mot oss som jobbar här. Och så är det det här med att du varit borta så mycket på sista tiden.”

         Fastän hon inte hade ögonkontakt med honom, vred hon bort ansiktet och blinkade för att få tårarna att försvinna.

         ”Jag har varit sjuk”, svarade hon hest.

         ”Ja?”

         ”Feber och mina sömnproblem, som du vet att jag haft ibland innan.”

         Halsen kändes som sandpapper. Hon ville inte prata mer, men hans tystnad tvingade på nåt sätt fram orden.

         ”Jag försöker. Jag försöker, Ismet. Jag...”

         Mer än så fick hon inte fram. Rösten bar inte längre och tårarna hade redan börjat rinna, trots att hon knep ihop ögonlocken.

         ”Farsan, jag –”, hördes plötsligt Tonys röst och dörren åkte upp ännu mer, då han klev in på kontoret. Fastän Tony sett henne sån förut, gömde Nella ansiktet i handen.

         Ismet sa nåt på turkiska till Tony.

         ”Öh... ja... okej”, mumlade Tony bortkommet. Han stirrade några sekunder på Nella.

         Ismet sa nåt mer på turkiska och Tony nickade och gick ut från kontoret. Han stängde dörren efter sig. Nella drog efter andan. Hon kunde känna snoret rinna och blanda sig med tårarna som runnit ner längs kinderna och mot munnen.

         ”Nella, jag tycker du ska gå hem”, sa Ismet. ”Och så ringer du mig imorgon och berättar hur du känner dig. Om du känner dig redo att jobba igen. Eller om du behöver en extra dag.”

         ”Men...”, började Nella. Hon ville inget mer än att gå hem, men förstörde hon för honom nu?

         ”Jag ringer Britt och ber henne täcka upp för dig”, sa Ismet.

        Britt Kvist. Fantastiskt! Nu får hon mer att fråga om!

116. Ska vi ha förfest hos nån?

”Ska vi ha nån förfest hos nån?” undrade Pablo. Anders såg på Isak. Danne hade redan frågat honom om dom skulle kröka hos honom innan julfesten – och då hade han svarat ja utan att riktigt tänka igenom saken. Skulle det bli konstigt om Danne var med på deras förfest?

       Isak var dock ingen större hjälp.

       ”Kan vi väl ha”, sa han. ”Fast jag kanske förar med Stefan och Mergim. Jag vet inte än.”

       ”Värst vad ni har blivit tajta på sistone”, sa Pablo.

      Isak ryckte på axlarna.

      ”Vad tycker du, Anders?” frågade Pablo.”Är du sugen på förfest?”

      ”Eh... kanske det”, mumlade Anders. ”Tror ni Ekman är sugen?” la han till, mest för att flytta fokuset från sig själv till nåt annat.

      ”Jag tror inte han köpt biljett än”, sa Pablo.

      ”Har han inte?” sa Isak förvånat. ”Det här kommer ju lätt bli den största festen innan nyår! Det tänker han väl inte missa?”

      ”Vet inte”, sa Pablo. ”Han hade inte köpt när jag frågade han igår.”

      Isak tog upp sin telefon och började skriva ett sms.

      ”Men han måste ju komma, det blir inte samma sak annars”, mumlade han och skickade vad det nu var han skrivit till Ekman.

       Anders undrade varför Isak brydde sig så mycket om Ekmans närvaro på julfesten, när han var så upptagen med att planera Stefans och Mergims hämndaktion mot Danne. Tänkte dom förnedra Danne inför Ekman på nåt sätt? Eller var det bara för gamla tiders skull som Isak ville ha Ekman där, nu när dom inte hängde så mycket längre?

        Det var svårt att veta.

        Och lika svårt var det att veta hur han skulle göra med Danne nu. Det bästa hade varit om Danne kom själv till julfesten, så att inte nån började ställa några frågor. Men nu hade han ju praktiskt taget lovat Danne att han skulle ha förfest – gick det att backa nu? Eller kunde han hitta nån ursäkt för att slippa vara med på förfesten som Pablo planerade?

Ekman kollade meddelandet från Isak på sin telefon. Han hade köpt biljett till festen samma morgon efter att både Camilla Berggren och Christian Brännström tjatat på honom om att komma, men han kände sig ändå osäker på om han skulle gå.

         ”Peter, kan inte du hänga med till den där julfesten?”

         Peter såg upp från teckningen i sitt sketchblock.

         ”Asså, jag vet inte...”, sa han.

         ”Men schyssta! Det är roligare när du är med!”

         ”Ska du inte gå med Jennifer då?”

         ”Vi kommer säkert hänga där, men vi kommer inte gå dit tillsammans”, sa Ekman. ”Boysen kommer nog ha lite förkrök, men vi kan ju göra nåt annat innan, ifall du vill?”

        ”Klart vi ska va med på boysens förkrök”, sa Peter och blinkade.

        ”Betyder det att du hänger med?”

        ”Ja, det gör väl det.”

        ”Tack!”

       Peter kollade på Ekmans biljett.

       ”Vem kan tacka nej till en Julfest, när det står 'Hoe, hoe, hoe' på biljetten, liksom?” sa han och flinade. Ekman flinade tillbaks och slängde sitt suddgummi på honom.