...

128. Julfest 17 - desperat

Niorna hade verkligen slagit på stort. Hela lokalen var utsmyckad med girlanger, glitter och julpynt. En julgran stod placerad mitt på dansgolvet och uppe på scenen, bredvid DJ-stationen, hängde en enorm mistel – där folk tog selfies medan dom hånglade upp varandra.

          Anders spanade ut över lokalen. Det var verkligen mycket folk därinne, men nånstans måste väl ändå hans polare finnas?

           Han ville hitta dom snabbt och få alla hälsningsfraser överstökade, innan Danne kom tillbaka från toaletten och började babbla bredvid mun.

           ”Bra, du är här!” hörde han en röst bakom sig och Anders vände på klacken och såg rakt upp i Stefans och Mergims ansikten.

           ”Var är horungen nånstans?” frågade Mergim.

          ”På toaletten”, stammade Anders.

          ”Se till så att han trivs, så han blir kvar på festen en stund”, beordrade Stefan.

          ”Vi ger dig klartecken sen när det är dags”, sa Mergim.

          ”Klartecken för vadå?” frågade Anders, men Stefan och Mergim hade redan vänt och gått sin väg.

          Asså, vad håller jag på med, egentligen? frågade Anders sig själv och slog sig uppgivet mot låret. Hur ska jag stoppa dom?

          Han gick ett varv över dansgolvet och där! Där borta stod dom: Pablo och Isak, Ekman och Peter, Vera och Dessie, Nina och Elena. Anders började snabbt gå i riktning mot dom. Han höjde handen till hälsning.

          ”Anders!” ropade Ekman, lösgjorde sig från resten av gänget och kom fram till honom. Han kramade om Anders på ett sätt han aldrig gjort förut. Inte så där grabbigt, med en dunk i ryggen på slutet, utan mer innerligt; som om han verkligen menade det. ”Hur är det med dig?” frågade han med sänkt röst.

          ”Det är bra”, svarade Anders. Han blev lite överraskad av Ekmans tonfall, för det lät inte sådär casual och oengagerat som det brukar göra när folk frågar hur man mår.

          ”Och hemma?” undrade Ekman. ”Är det lugnt?”

          ”Jo. Eller hyfsat, i alla fall. Du vet ju hur det är...”

          Ekman nickade, uppmärksamt och allvarligt, som om han tog in varje ord och kände på det.

           ”Vi ska ha kul ikväll”, sa han. ”Ikväll skiter vi i ALLT som är åt helvete med våra liv och bara fokar på att det är fest och att vi är unga och tankade. Okej? Låter det som en plan?”

           ”Mm, absolut”, sa Anders och nickade, han också. Ekman log och gav honom en till kram.

          Fastän Anders varit en del av Ekmans innersta krets under så lång tid – och beundrat och respekterat honom under hela den tiden – var det inte förrän där och då, som det verkligen gick upp för honom vilken fin och lojal vän Ekman egentligen var.

           Anders kunde se att Isak, Pablo, Peter och Vera stod och stirrade på dom. Dom ville förstås veta vad Ekman sa till honom, veta varför Anders fick kramar och specialbehandling.

           ”Vad står ni och viskar om?” ville Isak veta.

           ”Ja, varför har ni kramkalas för?” frågade Vera.

          ”Tänker jag inte tala om”, sa Ekman och log så där överlägset som bara han kunde. ”Vi har SÅ HÄR MÅNGA hemligheter ihop, Andyboy och jag.”

          Ekman höll upp båda händerna i luften för att visa hur många hemligheter som fick plats i avståndet mellan hans båda handflator. Han blinkade åt Anders och gjorde en min mot Vera. Isak behandlade han som luft.

           ”Tönt”, sa Vera och himlade med ögonen.

          ”Bara för att DU är desperat”, svarade han Vera.

           ”Är JAG desperat?” sa Vera.

          ”Du ska alltid ha reda på allt”, sa Ekman och plockade upp en ny ölflaska ur sin väska. ”Du borde... skaffa dig ett eget liv, nån gång, så du slipper stå där och undra vad alla andra sysslar med, hela tiden.”

           ”Som OM jag vore intresserad av ditt och Anders kåta killsnack”, sa Vera och tog ölflaskan ur hans hand.

           ”Hallå? Du har EGET dricka”, sa Ekman och pekade på hennes väska.

           ”Jo, men jag vill dricka upp DIN dricka först”, sa Vera.

           Ekman suckade tillgjort och räckte henne sin öppnare. Vera tog emot öppnaren, bände upp kapsylen och halsade ner en stor klunk. Hon torkade nonchalant bort skummet från sin mun, så att det röda läppstiftet smetades ut mot ena mungipan. Hon spände blicken i Ekman och rapade.

           ”Ojojoj!” berömde Pablo och Isak i kör. Peter började skratta.

          ”Ta det försiktigt bara”, retades Ekman och knackade på ölflaskan med sitt pekfinger. ”Kalorier och sånt därnt, du vet...”

           ”So? Du dricker öl och vad jag kan se, fyller du bara ut på dom rätta ställena”, svarade hon och klappade honom på baken.

           ”När ska ni två knulla varandra?” frågade Isak. ”Ni lär ju behöva ett rejält hate fuck innan ni exploderar!”

           ”Isak!” sa Nina och Elena i kör.

          Ekman och Vera kommenterade inte. Dom bara sneglade åt Isaks håll. Vera räckte Ekman ölflaskan och han tog en klunk och gav tillbaks den till Vera.

          ”Finkänslig som alltid”, mumlade Peter med en blick på Isak och drack av sitt rödvin.

          ”Kolla! DANNE är HÄR!?” ropade plötsligt Dessie och pekade i riktning mot entrén. Allas blickar följde hennes finger och landade på Danne som stod borta vid ingången och såg sig om. ”Jag visste inte att HAN skulle komma. Vad gör han här?”

          ”Skit samma”, sa Ekman. ”Låt honom va ifred.”

          ”Ja”, hakade Peter på. ”Han har lika mycket rätt att va här som nån annan. Låt han sköta sig själv, så sköter vi vårt.”

          ”Men jag fattar inte”, sa Dessie. ”Vem är han här med?”

         ”Varför frågar du inte Anders om det?” föreslog Isak och stirrade med nålvassa ögon på Anders. ”Dom måste ju ha kommit hit samtidigt. Eller hur, Anders?”

         Han log det där elaka hånleendet som Anders vant sig vid under de senaste veckorna, men Anders var ändå förbluffad. Vad höll Isak på med? Skulle inte allt det där med Danne och Julfesten och hämndaktionen vara hemligt?

         ”Han... han kom själv, vad jag kunde se”, sa Anders nervöst och kände samtidigt hur arg han blev på Isak.

         ”Så han hade fixat egen biljett, menar du?” frågade Isak hetsigt. ”Trots att han inga pengar har?”

         ”Det är väl klart han hade”, fräste Anders. ”Annars hade han ju inte kommit in! Det sa han ju redan igår i plugget att han skulle komma hit ju!”

         Han märkte att dom andra började titta konstigt på honom, att dom hade reagerat på den uppenbara irritationen i hans röst.

         ”Vad sur du låter”, sa Isak. ”Det var ju bara en vanlig fråga.”

         ”Jag mötte han på bussen”, började Anders, för att snabbt få ur sig sin inrepeterade historia, innan Isak skulle hinna skaka om honom ytterligare. ”Så skulle han ju också hit, så vi gick hit från hållplatsen och... och....”

         ”Anders, du behöver inte förklara dig”, sa Ekman. ”Klart ni tog följe hit om ni hamnade på samma buss. Han går ju i vår klass. Bara för att han är irriterande betyder det ju inte att man får... KLAMYDIA av att prata med honom. Även om Isak tror att det är så...!”

          Han rufsade om Isaks hår och blinkade mot resten av gruppen.

          ”Man kan ju aldrig veta med honom”, sa Isak leendes och spelade med i Ekmans skämt.

          ”Han kommer hitåt”, sa Dessie och drack ur sin juiceflaska, som förmodligen var spetsad med nåt starkt.

          ”Låt han”, sa Nina. ”Vi behöver inte va dryga. Han får tillräckligt med skit ändå...”

          Anders tog ett djupt andetag. Förhoppningsvis skulle inte Danne säga nåt som skulle röja hans bluff. Förhoppningsvis...

127. Julfest 17 - Varför försvarar du han för?

Innanför entréporten stod ett bord uppställt, där en tjej och en kille från nian satt och samlade in biljetterna. Anders och Danne lämnade in sina biljetter och uppgav sina respektive namn och tjejen bläddrade bland sina papper, med en överstrykningspenna i beredskap. Hon bläddrade och bläddrade och gick tillbaka i listan och kollade en gång till.

          ”Skrev du inte in oss på listan?” frågade Danne.

         ”Jo, det gjorde jag”, svarade Anders irriterat – men tänkte skräckslaget att nåt kanske blivit fel med deras namn. Tänk om Clary Wilson missat att lägga till dom? Eller om nån annan uppgett deras namn strax innan, så att Danne och han redan var överstrukna? Skulle dom bli tvungna att vända och gå i så fall? Den där killen stirrade misstänksamt på dom. Han skulle förmodligen kicka ut dom på en gång om han fick för sig att dom försökt fuska sig in.

         ”Ja, men DÄR var ni ju!” utbrast tjejen och strök över Anders och Dannes namn. ”Känns som att jag får be morsan och farsan om glasögon i julklapp!”

         Hon såg på killen och dom båda skrattade. Killen tog fram två armband i nåt plastigt material från en burk som stod på bordet och gav Anders och Danne varsitt.

        ”Om ni går ut, så visar ni bara upp armbandet i dörren så släpper vakterna in er igen”, förklarade han.         

        ”Välkomna!” sa tjejen. ”Ni kan hänga av er därborta!”

        ”Lämna inga värdesaker i fickorna bara!”

         Anders och Danne gick bort till raderna med klädhängare och började hänga av sig sina jackor. Anders kunde fortfarande inte se nån från klassen. Dom var väl redan inne i det andra rummet: det på andra sidan den stora porten därifrån musiken dånade ut. Däremot la han märke till Edvin och Ilia, som gick i 8A. Dom stod utanför toaletterna och fyllde upp sina fantaflaskor med – vad Anders antog var – hembränt. När dom fick syn på Danne började dom knuffa på varandra och peka. Ilia skrattade högt och Edvin sa nåt till honom, som Anders inte kunde uppfatta.

         Shit också, tänkte Anders. Han hade ingen lust att stöta på dom där två nu.

         På vägen till festen hade han repeterat sin historia tyst för sig själv, gång på gång och ord för ord. Repeterat hur han och Danne sprungit på varandra vid busshållplatsen och tagit samma buss till festen. Hur dom hade knäppt varsin öl på vägen till Arbetarföreningens gamla klubblokal, medan dom promenerat dit från torget.

        ”Vi går ju faktiskt i samma klass. Det vore ju bara löjligt att låtsas som att jag inte känner han när vi ska åt samma håll.”

        Men Anders visste att Edvin och Ilia inte skulle intressera sig för hans bortförklaringar. Dom var alldeles för elaka och flamsiga för att bry sig om vad han hade att säga. Dom skrattade och pekade på Danne. Förmodligen stod dom där och drog elaka sexskämt om Dannes morsa.

        Lyckligtvis såg inte Danne nåt utav det. Han var för upptagen av att tömma sina jackfickor på värdesaker: den där repiga gamla S3:an med sprickor i displayen och sitt hopknycklade paket Marlboro Gold.

        Edvin och Ilia stod fortfarande och glodde på honom och Danne, som två stora idioter. Men nu började dom visst röra på sig. Fast...

        Ånej...! Dom rörde sig hitåt. Fuck, också!

        ”Danne Larsson!” sa Edvin med ett brett hånflin. ”Hur fan hade du råd att komma in här?”

        ”Öh, dum fråga, Eddy!” sa Ilia. ”Du fattar väl att hans morsa sög av vakterna!”

        Dom skrattade högt och dumt – och det hördes att dom kommit överens om att säga exakt så, sekunderna innan dom kommit fram. Anders greps av en stark lust att få bort deras dumma flin från deras ansikten.

        ”Wow, kom ni på det där – helt själva – eller? Vad klyftiga ni är!” sa han, innan Danne hunnit reagera. ”Intressant att ni snackar om att ha råd med inträde, när ni själva dricker pundardricka!”

        Anders gjorde en gest åt deras flaska hembränt.

        ”Varför försvarar du han för?” frågade Edvin stött.

        ”Ja, är ni polare, eller?” sa Ilia.

        ”Jag beter mig inte som en idiot bara”, sa Anders och gick förbi dom. Edvin och Ilia var egentligen bara två wannabes som trodde att dom var The Shit. Men Anders visste att han stod över dom i rang, eftersom han umgicks med Ekman och Vera. Därför behövde han inte bry sig om ifall dom blev sura.

        ”Du, Danne”, sa Anders, medan dom gick. ”Du behöver inte berätta för nån att det var jag som pröjsade för din biljett.”

        Danne såg förvånat upp från sin ölpåse, som han plockade runt i. Han hade förmodligen inte haft en tanke på att berätta för nån att Anders betalat hans inträde.

        ”Öh... ah, nä, det kan ju stanna mellan oss”, sa han bortkommet.

        ”Jag menar, du vet ju hur vissa är”, sa Anders och pekade med tummen mot Edvin och Ilia.

        ”Jo, jag vet ju det...”, mumlade han och såg för en stund riktigt ledsen ut. ”Du, jag får nog ta och pissa igen”, sa han plötsligt. ”Ölen bara rinner igenom mig.”

        Danne gick till toaletten, varför Anders bestämde sig för att ta tillfället i akt att smita in i festlokalen. Han ville hitta sina vänner nu. Snabbt, innan Danne dök upp, så att han fick tid på sig att sälja in sin historia...

126. Julfest 17 - Det första testet

Entrén vaktades av två långa biffiga killar från nian. Dom som ville in, var tvungna att visa upp sina biljetter redan där för att dom två biffarna skulle låta dom passera. Anders såg sig om, i det att han fiskade upp sin biljett ur plånboken. Han kunde inte se nån från klassen. Hans plan, att komma lite senare, hade nog fungerat: dom andra var redan därinne.

        Kön till entrén var inte särskilt lång. Bara några stycken. Mestadels nior, som Anders inte visste namnet på. I övrigt var det mest folk som stod och rökte nere på gatan. Folk som redan kommit in. Men Anders la även märke till några sjuor och åttor från skolan som stod utanför och hängde. Troligtvis hade dom inte inträdesbiljetter, men hängde där ändå för att dom var nyfikna på den hajpade julfesten – och kanske hoppades dom också på att dom två biffarna vid dörren skulle mjukna upp och släppa in dom ändå?

        Bland hopen av biljettlösa sjuor och åttor kände Anders igen Calle och några av Stefans och Mergims minioner. Dom såg på Anders och höjde sina nävar i luften, som om det var nåt slags hemligt tecken mellan dom: dom hade noterat att Anders var på plats och att han hade horungen med sig.

        Lyckligtvis märkte inte Danne av det. Han grävde i sin ölpåse och babblade som vanligt helt oavbrutet om nåt som förmodligen var inbillat eller påhittat. Anders vände sig mot honom.

        ”Danne”, viskade han. ”Nu är det viktigt att vi tar det lugnt här vid dörren, så inte vakterna nekar oss inträde.”

        ”Vadå, vi har ju biljetter?” sa Danne och viftade med sin biljett så att alla på gatan skulle se.

        ”Om dom tror att vi är skitpackade redan nu, kanske dom tror att vi kommer börja spy därinne eller mucka gräl med nån, så ta det lugnt och se glad ut, så löser det sig”, viskade Anders tillbaka och stoppade Dannes viftande arm med sin egen.

        Han visste inte var han fick det ifrån, för han hade aldrig varit på en sån här fest förut, med stor lokal och dörrvakter och gästlista, men han var åtminstone mer expert än Danne när det gällde att föra sig bland folk.

         Telefonen vibrerade i hans ficka. Det var Isak.

Anders brydde sig inte om att svara, för det var deras tur vid dörren nu och han var alltför nervös för att ta sig tid med Isaks tjat. Biffarna studerade hans biljett och sedan Dannes. Vred och vände på papperslapparna, som om dom trodde att dom var förfalskade.

         ”Du är väl Ekmans polare, va?” frågade den ena biffen Anders.

         ”Ja”, sa Anders och nickade så coolt han kunde. Hans puls dånade i öronen.

         ”Jag också!” sa Danne. ”Ekman och jag –”

         Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Var Danne tvungen att sabba allting genom att börja babbla som en idiot?!

         ”Är det mycket folk därinne?” skyndade han sig att fråga biffen och Danne tystnade – tack och lov!

         ”Ja, vi har ju gästlista på 150 pers, så...”, sa biffen och gjorde en konstpaus, så att detta imponerande faktum skulle få sjunka in hos Anders och Danne. ”Välkomna in, grabbar!”

         Biffarna tog varsitt kliv ut åt sidorna och öppnade porten till det heliga.

         Anders kunde höra både sig själv och Danne dra efter andan, innan dom klev in. Det första testet var avklarat: dom hade passerat med väl godkänt...